5-8 maj Eksjö Bridgeklubb
JOAKIM EKENMO
VÄLKOMNA!
KONSTUTSTÄLLNING 5-8 maj Eksjö Bridgeklubb JOAKIM EKENMO EKSJÖ BRIDGELOKAL 5-8 MAJ, Nygatan 14, 575 32 Eksjö. Utställningen är en del av Höglandets konstronda 5-8 maj. För mer information: www.konstrondan.com. VÄLKOMNA!
0 Comments
Sitter här i lördagsnatten och funderar över de oroliga tider som råder på så många ställen i denna sjuka värld. Det ser hopplöst ut. Det där tär och påverkar mig djupt. Det finns så mycket hat där ute. Det började i januari förra året och eskalerade i somras någon gång. Terrordåd, våldtäkter, män, krig, våld, mobbning, IS. Högt och lågt. Små och stora problem. Men det bottnar alltsammans i människans dåliga sidor, förlåt - mannens dåliga sidor. Ett annat problem är religionen som ständigt leder till mänskliga konflikter. Det som kanske är mest skrämmande är vanliga människors ovilja att förstå, sympatisera och inse verkligheten.
Jag har tidigare ikväll varit i Prästängshallen och följt Egon Johanssons minnespokal. Eksjö fotboll ställde upp med fem (!) lag. Två från A-laget, ett veteranlag och två lag bestående med enskommande flyktigbarn. Det gav mig hopp. Jag ser så mycket likheter. Jag ser så mycket glädje. Jag ser så mycket hopp. IS framfart Men det finns också så mycket ondska. Åter till mansproblemet. IS står för all ondska och man fullständigt häpnar och skräms över deras tortyrmetoder och framfart i Mellanöstern. Det som är mest oroande är att så många från medlemsländer i EU tappat hoppet och flyr till Syrien för att ansluta sig till IS. Här har samhällen misslyckats. Det sker inte över en natt det där - att bestämma sig för att bli martyr. Men år av social utsatthet, hopplöshet, krossade drömmar och mindre smickrande omgivning gör att alltför många gör denna resa. Det är så hemskt. Någon gång under denna tid fanns det människor i deras närhet som hade kunnat ge dem någon form av hopp. Jag tänker på idrotten som räddar så många förlorade själar. Men alla är ju inte intresserade eller duktiga på idrott. Knepigt värre. Syrien och Irak är skitländer som haft skitregeringar. Ett annat skitland lade sig i och har olyckligtvis stor del i IS framfart och uppkomst. Det är pest eller Kolera. Assad eller IS. Men festen är igång och på lång sikt är den stora frågan hur man får de överlevande människorna i Syrien och Irak på sin sida. Det är ett moment 22. Vi måste ingripa - absolut. Men bombar vi så kommer det skörda civila offer. Bombar vi inte så får IS jobba ifred. Båda alternativen känns inte smickrande alls. Kommer vi få den överlevande befolkningen i Syrien och Irak på vår sida om vi bombat sönder deras familjer? Arsenalfans halshuggs Jag har sett fruktansvärda videos där män i adidas-byxor och Arsenal-tröjor halshuggs av maskerade män som påstår sig vara muslimer. Där och då slår det mig. Jag ser ofta unga killar i min närhet i både adidas-byxor och arsenaltröjor - i Sverige. Det blir då så verkligt när jag inser kontrasten. De råkar bara vara födda i ett land med skitstyre. All anledning till rädsla Rädslan för terrordåd har nu övergått till en rädsla över när ett terrordåd kommer att ske. Paris har drabbats två gånger om, Egypten, Turkiet och Tunisien är andra drabbade länder. Det är bara en tidsfråga innan dåd sker någonstans i Europa. Men det är viktigt att komma ihåg att merparten av muslimer inte är onda människor. De flesta sköter sig. Det är inte islam i sig som är problemet utan att många tappade själar använder islam som täckmantel för att utföra hemskheter. Rädda människor Rädda människor är farliga människor. Om jag tittar mig omkring i min närhet och i Sverige så är det otäcka tankar och åsikter som får fotfäste. Detta bottnar i rädsla. Visst, ensamkommande flyktingbarn ställer till med skit - naturligtvis. Rädslan är också befogad men dock inte nödvändig. Men om jag hade tvingats fly från mina vänner och föräldrar till ett okänt land så hade jag nog inte heller fungerat. Det är inte greppbart. Jag tror inte jag hade fungerat. Mina system hade släckts ned och vem vet vad det hade blivit av mig. Trauman sätter spår. Det behöver man inte vara utbildad psykolog för att inse. Pöblen attackerar Hagamannen är en hemsk människa - jag vet. Men vi lever i ett rättssamhälle. Han har avtjänat sitt straff. Vill vi tillbaka till någon form av kastsystem? Är det så? Ensamkommande flyktingbarn misshandlas och jagas av män med främlingsfientliga åsikter som anser sig rätten att nyttja våld. Traumatiserade barn, ensamma barn, olyckliga barn. Det är obegripligt. Listan kan göras lång på de tråkiga trender där vissa människor, ofta ganska misslyckade och lågutbildade, anser sig ha rätten att nyttja våld mot människor som står lägre än dom. Precis så, jag är i alla fall bättre än Hagamannen och ensamkommande flyktingbarn och jag måste få visa det. De känner sig underlägsna i de flesta sammanhang och måste på så sätt höja sig själva genom att de facto slå fast att de åtminstone inte är någon våldtäktsman eller potentiell terrorist. Så jävla dålig och sjuk är jag i alla fall inte. Snacka om låg självkänsla. När jag sitter där i P-hallen och ser de ensamkommande flyktingbarnen spela fotboll så inser jag att vi alla bara vill synas, prestera och duga någonting till. Mänskliga grundläggande egenskaper. Tuneringens lirare blir Ingenting är omöjligt om du bara lägger ner tillräckligt mycket tid och energi på någonting. Talang är verkligen äckligt överskattat. Nej, hård träning och åter hård träning är det som gäller. Om du vill lyckas med något alltså.
Försvar Talang kan ju vara bra att ha haft om man vill skryta på fester å så där. ”Jag var en av Eksjös största talanger och briljerar nu när jag spelar småmål med polarna. Om jag bara satsat lite så hade jag lätt lirat i elitserien nu”. Sorry for you, men det där är bara tragiskt. Dessa individer har varken insikten om vad som krävs eller insikten om hur långt ifrån elitserien han faktiskt är. Det finns allt för många såna här typer. De tittar på istället för att ge sig ut och göra saker. Deras bild av sig själv överensstämmer inte med verklighetens bild. Jag har varit en sån här människa. Men jag har slutat titta på och har blivit en ”doer”. Så frågan är om jag har vad som krävs för att få vara med i de ”olympiske lekerne” 2020 i Tokyo? Pröva sig fram Talang är bra att ha om man vill bli bra på något men är inget värt om du är lat och tror att allt går av sig själv. Ofta är det just talangen som stjälper dem. Talangen får från tio års ålder höra hur begåvad han är. Talangen briljerar i ungdomslagen totalt. Sen händer något, andra tränar hårdare, vissa växer till sig mer, motståndarna blir bättre. Kvar står talangen och kickar, briljerar och småler. Jag kan bara gå till mig själv. Jag har aldrig haft det som krävs när det kommer till idrottssatsning. Men vi gjorde mycket rätt där uppe i Kvarnarp. Vi spelade bandy på gatan och på isen några hundra meter bort tills knäna stupade. Dag efter dag. Kväll efter kväll. Jag testade både ishockey (två träningar...), fotboll och innebandy. Jag har alltid varit en fegis så jag fortsatte med den idrott där alla mina vänner fanns, därav innebandyn. Visst hade väl jag en liten talang. Ganska teknisk, bra spelförståelse och ett stort ego. Jag var med på alla träningar och gjorde som tränaren sa – men aldrig något mer. Jag blev snabbt nöjd. Gjorde jag ett mål på en match så trodde jag allt skulle rulla på och slutade kämpa. Idrottsstaden Eksjö Men jag kan inte låta bli att tänka på vad vi gjorde för fel där i ungdomsåren. För vi gjorde mycket rätt. Vi gjorde många bra saker. Vi startade bl a en egen innebandyförening i kvarnarp när jag vara 14 år. Förlåt, en granne startade en egen innebandyförening i kvarnarp när jag var 14 år. Han var då 16 år. Samtliga styrelsemedlemmar blev föräldrar till oss innebandyspelande barn. Samtliga styrelsemedlemmar hade Stares väg som adress. Vackert. Vi tränade flera gånger i veckan. Vi tränade till och med på lördagar. Utöver innebandyn spelade vi bandy på is efter innebandyträningarna. Orken tog aldrig slut. Det var en vacker tid. Det spelades två derbyn mot IBK Husar innan vi slog ihop oss med just Husar. Vi blev ett framgångsrikt P15-lag, ett än mer framgångsrikt juniorlag. Vi tog oss in i A-laget osv. Men uppenbarligen hade vi inte vad som krävdes. Visst, vi hade något på gång där i början på 2000-talet med två raka avancemang i seriesystemet. Men vi gjorde mycket fel som exempelvis att dricka hembränt på hemresan efter förlusten mot Lindsal på bortaplan med 4-7. Det där kan störa mig i efterhand. Det var och är patetiskt. Sen insikt Många av mina vänner har äntligen insett vad som krävts. Det är fem år till de olympiska lekarna i Tokyo 2020. Jag har ett dussin vänner som också satsar mot detta mål. Visst är det härligt att ha gemensamma mål här i livet. Det är verkligen beundransvärt och se hur många som tar sin träning på allvar. Gång på gång bombas jag med bilder på ansiktsboken med träningsinslag. Smala, glada, träningsbenägna människor med klara mål. Bilder från Sälen, Mora, Lidingö och Stockholm. Problemet är att jag och mina vänner börjar närma oss 40 år. Jag vet inte, men det känns lite sent att satsa på någon sport. Jag kan inte låta bli att tänka på om de hade haft den här energin och killerinstinkten mellan 15 och 20 år. Då hade de verkligen kunnat bli något. Många av dem var också talanger men prioriterade fel. Många, inklusive mig, tyckte om sprit, tjejer och fester. Andra var bara lata och tänkte att det där tar jag tag i någon annan gång. En annan gång är just nu. Flykt från verkligheten Jag vet att det inte handlar om någon satsning på Tokyo 2020. Det handlar snarare om flykt. En flykt från den stressade vardagen med barnhämtning på dagis, jobbiga kollegor, tjatande fruar och stressiga jobb. Många av mina vänner, liksom jag, härstämmar från enkla förhållanden i en småstad. Många av mina vänner, liksom jag, har studerat på högskola och siktat mot högre höjder. Det är härligt det där att söka sig uppåt i livet – men det har ett pris. De grundläggande referensramarna för att få ihop vardagen kanske saknas. Jag har dock full respekt för mina elittränande vänner och bekanta. De gör i alla fall något. Värre är det med som fortfarande är lata, dricker hembränt och tjatar om sin talang på fester och inför sin omgivning. Det är något patetiskt över det. Är du bra på någonting då vet din omgivning om det och du behöver knappast påminna dem. Tiden går fort. För somliga. Runt midnatt fredagen den 12:e juni satt jag i vanlig ordning och tecknade i min ensamhet. I en av mina mikropauser går jag in på ansiktsboken och får ett meddelande om att omedelbart slå på TV:n. Jag har visserligen ingen TV men surfar snabbt in på Svtplay. Extra presskonferens insatt gällande fallet Lisa Holm. Jag möts av i princip becksvart mörker. En mörkklädd kvinnlig polis tittar fram i den mörka sommarnatten och närmar sig media, kameror och mikrofoner. Man inser snabbt allvaret. bild: svt.se I mitt tidigare inlägg gällande Lisa Holm-fallet visste varken jag eller någon annan speciellt mycket om fallet. Men jag betonade vikten av att det var sommar, att Lisa var vacker och att hon heller inte kände gärningsmannen. Att det var utfört av en man är mer eller mindre helt onödig information. Det vet vi redan. Man kunde också ana någon form av sexbrott med tanke på att sommaren precis tagit vid. Det troligaste var också att gärningsmannen iscensatt en fantasi, våldtagit och sedan mördat Lisa. En del av ovan nämnda teorier stämde ganska bra men det skulle visa sig vara ett dåd utfört av en extremt knepig person. Vinstlott eller nitlott Lisa drog verkligen en nitlott den där dagen. Hon skulle jobba på Kloster-caféet i vanlig ordning den där helgen. Hennes mamma brukar också jobba på ovan nämnda café. Just den här dagen var hennes mamma upptagen på annat håll. Lisa skulle istället ta mopeden till jobbet denna junidag. Lisa och hennes pappa hade rekat vägen tidigare och hon hade ritat någon form av karta till hjälp. Hon var 17 år och det är inget konstigt med detta eller som hennes pappa sagt ”det var ett moment i en frigörelseprocess”. Lisa råkade bli sist kvar den där kvällen. Det kunde lika gärna varit så att gärningsmannen lockat till sig någon av de andra tjejerna. Men de satte sig i en bil och körde iväg från Blomberg. De har dragit den största vinstlotten av alla. Kvar blev Lisa med en rejäl nitlott i sin hand. Hon sms:ar sin pappa och meddelar att hon är på väg hem. Men Lisa kommer aldrig hem. Sverige vaknar, lördagen den 13:e juni, till svarta rubriker. Lisa som varit försvunnen i nästan en vecka är hittad död och mördad. Mycket mer än så vet vi inte med säkerhet. Vad vi dock är varse om är att det stundas prinsbröllop. Det stundas fler bröllop. Det stundas studentfester. Det stundas skolavslutningar. Det stundas sommarlov. Det stundas frihet. Kontrasten är så svår att ta in. Det är många kring mitten av juni som drar en och en annan vinstlott. Sofia som får sin prins. Jobbcoachen som får se sin dotter gifta in sig i kungafamiljen. Mamman som får uppleva sin dotters student. Pappan som får uppleva sin dotters första skolavslutning. Föräldrarna som får uppleva sin dotters solosång i kyrkan i samband med skolavslutningen. Listan kan göras lång när det gäller vinstlotter kring denna tid. Alla kan dock inte vinna. Familjen Holm drog dock en riktig nitlott och de kunde inte göra något åt det. Kanske kan det vara en tröst. Att de inte gjorde något fel. De drabbades bara av en så osannolik otur. Självklart rannsakar de sig själva och målar upp scenarion gällande ordet OM. Men det är inte rationellt och bara självskadande. Lisas föräldrar verkar också extremt mogna och vara av det mer intellektuella och rationella släktet. Där är jag inte orolig. Den tickande bomben Nitlotten, för Lisa och hennes familj, bestod i att just på denna plats, i Blomberg, figurerade en litauisk gästarbetare. Att han var gästarbetare har ingenting med brottet att göra men fullt ut var han ändå en gästarbetare. Han har varit här och jobbat i några år. Förmodligen jobbat röven av sig åt nån fet godsägare. Förmodligen tjänat pissdåligt. Men mycket vill ha mer och i detta fall är det en godsägare som vill ha mer i form av lägre löneutbetalningar. Denna gästarbetare och människa fungerar olyckligtvis inte som andra gästarbetare och människor. Det har förstås ingenting med godsägaren i sig att göra. Gästarbetaren som sedermera både blev misstänkt, häktad och åtalad heter Nerijus Belivicius. Jag är också säker på att han blir dömd. Mer om det senare. Redan kvällen innan hade Nerijus försökt locka till sig en kvinnlig joggare. Hon lyckades dock avvärja det hela och den kvinnliga joggaren drog även hon en vinstlott. Det var liksom på gång nu. De sexuella fantasier denna man förmodligen haft i sitt medvetande under flera år var nu tvungna att få upplevas i verkligheten. Fantasierna har upptagit mer och mer av hans tid och tankar. Han var som en tickande bomb. När en bomb briserar blir oskyldiga drabbade – så även i detta fall. Det gick helt enkelt inte att motstå längre. Han kunde förmodligen inte göra något åt det. Allt annat lika. När Lisa stod där ensam utanför caféet befann sig Nerijus på andra sidan vägen i en stor lada. Nu var det dags. Nerijus kunde inte motstå de sexuella fantasier och demoner som mer och mer upptagit hans tankevärld. Lisa hamnade på något sätt i ladan. Kvar stod mopeden, med nycklarna i, utanför caféet. Den sexuella ritualen Väl inne i ladan dödas hon. Motivet var sexuellt. Händelseförloppet är förmodligen snabbt. Men det går några minuter där... och nu blir det smärtsamt. Lisas sista minuter i livet var garanterat inte vackra utan snarare full av total skräck. Hon måste varit både panikslagen och skräckslagen samt upplevt extrem dödsångest när hon väl insett vilken man hon drabbats av. Fy för fan. Normalt sett blir hon i denna situation också våldtagen. Man finner dock inga bevis för detta. Man hittar ingen sperma i Lisas underliv för att använda mer grova ord. Nej, troligtvis har han istället först strypt henne och sedan hängt upp henne i taket. Alternativt har han hängt henne levande i taket för att hon sedan avlidit, dvs strypts, där uppe. Nån gång däremellan eller kanske tidigare har han dragit silvertejp över hennes hår, mun och ögon. Därefter utför han sitt så kallade sexualbrott. Sin ritual. Först därefter drar han av henne byxor och trosor. Han hämtar en glaskupa och onanerar till sin sjuka iscensättning. Det här handlar primärt inte om sexuella begär utan uttrycket är snarare ett begär efter totalt makt och dominans. Så fungerar även våldtäktsman men det här är något annat. Lyckligtvis extremt ovanligt. Det kryllar säkert av män som har samma förkärlek till makt och dominans när det kommer till sex. Men i de allra flesta fall stannar det vid en fantasi. Gärningsmannen De flesta män med avvikande sexuella beteenden lever aldrig ut sina fantasier. Varför kunde då Nerijus inte låta det stanna vid en fantasi? Nerijus är överraskande gift, med tanke på vad han står åtalad för, med en kvinna. Om vi får gissa så är det förmodligen oftast ensamma, isolerade män med en sexuell störning som utför dåd som i detta fall. Nerijus var inte ensam. Han var gift och levde också tillsammans med sin fru och sin bror. I förundersökningen har det kommit fram att Nerijus då och då blev hotfull och elak mot sin fru. Varningssignal, nja, det förekommer nog i fler hushåll än hos familjen Belivicius. Det visade sig också att han hade en förkärlek till våldsporr. Det i sig heller inte intressant. Han fungerade normalt i vardagen och i jobbet. Han var byggarbetare och jobbar alltså fysiskt i sitt jobb. Han är heller inte tidigare dömd. Inga direkta varningsklockor. Visst, han fantiserade lite om våldsporr och dylikt. Ovan nämnda kriterier var för sig ger knappast en indikation på att vi har att göra med en man som som utfört något så fasansfullt. Men nu till det viktiga i kråksången. Enligt en studie av Greenaal och Richardsson (2014) gällande avvikande sexualbrott med dödlig utgång så är gärningsmannen i stort sett alltid i) ostraffad i allmänhet och ostraffad i synnerhet när det kommer till sexualvåldsbrott med dödlig utgång. Det ter sig ganska naturligt då det i de flesta fall stannar vid just fantasier. ii) gärningsmannen har fantiserat om liknande brott under många många år, iii) han fungerar relativt normalt i samhället när det kommer till jobb och allmänt uppförande, iv) gärningsmannen har i stort sett alltid något form arbete där man använder händerna, v) gärningsmannen har ett begränsat socialt liv, få relationer och lever i stort sett alltid isolerat. Nerijus är tidigare ostraffad. Han fantiserar uppenbarligen om våldsporr med tanke på internethistoriken.. Han uppför sig korrekt och är trevlig mot ytliga bekantskaper. Han jobbar med händerna hos godsägare Jönsson. Han lever tillsammans med sin fru och sin bror i ett främmande land i ett relativt isolerat område, nämligen Blomberg. Det sistnämnda måste alltid vara uppfyllt för att fantasin skall iscensättas i verkligheten – någon form av isolering. Bara i ensamhet och isolering kan fantasierna få växa och tillta. Till slut dominerar dessa tankar Nerijus hela vakna tid. Vi kan då anta att förhållandet med hustrun sög ordentligt. De pratade säkert inte alls med varandra förutom då Nerijus fick sina vansinnesutbrott. Han arbetade 10-12 h om dagen sex dagar i veckan. Han kunde dålig svenska så något småprat på jobbet var säkert inte heller vanligt förekommande. Sen kom han hem trött och jävlig. Surfade och kollade på film. Likadan var brodern enligt förhör från förundersökningen. Det förekom, så att säga, inte alltför djupa och intellektuella samtal hemma hos familjen Belivicius. Detta är i sig inget brott utan kanske bara tragiskt. Men viktigast i detta fall är isoleringen och det dissociativa beteendet. Nerijus har också dragit en nitlott – han blev född. Guilty as charged - bevisningen För skyldig är han och det är en rad besvärande omständigheter som talar för att han har iscensatt sin sexuella våldsfantasi. Att han passar in på den här typen av gärning har vi redan gått igenom. Det i sig gör honom inte automatiskt skyldig - dock till en besvärande person. Nu till konkret bevisning. i) avsaknaden av alibi Nerijus saknar alibi. Han bad sin fru och bror täcka upp för honom till en början. Det sprack. Dessutom har någon joggare sett honom i bilen kring ladan och caféet vid intressant tidpunkt, dvs mellan 18-20 på söndagskvällen den 7:e juni. ii) dna på Lisas tillhörigheter mm Nerijus dna finns på intressanta saker och platser. Hans dna och färskt blod finns på Lisas jacka. Hans dna finns på det blåa repet som användes vid hängningen. Hans dna finns på silvertejpen. Hans dna finns på röret varvid Lisa hängdes. Dessutom finns spår av färskt blod på Lisa jacka. Att Nerijus dna finns i ladan kan i och för sig förklaras med att han jobbat i ladan från och till. Det färska blodet blir svårare att förklara bort. Vi leker med tanken att det inte är han som gjort det. Visst, landar Lisas tillhörigheter såsom jacka, byxor och trosor på golvet kan nog Nerijus dna hamna på dessa klädesplagg. Även repet och silvertejpen kan han haft sina fingrar på. Det knepiga blir röret, men det skulle i princip kunna vara så att han varit där uppe och fingrat. Jag är ingen dna-expert men det borde kunna te sig så här. MEN, det finns inte dna från någon annan person på Lisas tillhörigeter och övriga föremål. Det är besvärande för Nerijus. Nej, det är för långsökt. Andra intressanta omständigheter i) fönstret mot caféet Nerijus har haft perfekt insyn från ett rum i ladan mot det närliggande caféet. Man har hittat sperma i en lampkula, på väggen (!) och på golvet från Nerijus vid just denna plats. Det krävs inget större geni för att inse att fantasierna har tilltagit när han kikat över mot caféet några meter bort och tittat på de unga kvinnliga sommarjobbarna. Han har förmodligen onanerat till tjejerna som bär ut kaffe och bulle till gästerna på uteserveringen. Det är i sig inget brott att bli kåt och att onanera med det är synnerligen intressant med tanke på vad han står åtalad för. i) totalförändringen
Andra intressanta omständigheter är att det skedde en förändring i Nerijus karaktär efter Lisas försvinnande. Han blev totalförändrad efter det att Missing People intagit Blomberg. Nu kom verkligheten i kapp honom. Han hade ju bara iscensatt en fantasi.... Brodern och hans fru har berättat att Nerijus blivit orolig, fått sömnproblem, fungerat sämre på jobbet och blivit lättirriterad. I sig inget brott men givetvis intressant. iii) ”waste of time" När Missing People närmar sig byssjan, där Lisa hittades död, säger Nerijus att det är ingen idé och att militären redan letat där. Det är i sig inget brott att vilja vara ensam men givetvis intressant med tanke på var Lisa hittades. iv) lokalkännedom Den som mördade Lisa har garanterat lokalkännedom. Hon flyttades från ladan till en byssja som inte vem som helst känner till. Hade det varit någon som inte levde kring Blomberg så hade han förmodligen stuckit långt därifrån med kroppen. Det är inget brott att ha lokalkännedom men det är intressant att Nerijus har det. Allt ovan var för sig (förutom dna-bevisningen) gör honom inte till gärningsman. Men alla kriterier och fakta tillsammans blir oerhört besvärande för den åtalade. Apropå vinst- och nitlotter: Frågan är om man kan ha så mycket otur som Nerijus ifall det skulle visa sig att han är oskyldig? Just där han bor försvinner en flicka och hittas mördad. Hans dna råkar ha hamnat på intressanta föremål som tillhört Lisa. Han råkar inte ha alibi. Han råkar ha runkat i ladan mittemot offrets arbetsplats. Han råkar ha lokalkännedom. Han råkar ha fört bort Missing People från byssjan där man senare hittade Lisa. Han råkar ha en attraktion för våldsporr och just i hans närområde sker just ett sexualbrott med våldsinslag. Han råkar ha fått sömnstörningar efter Lisas försvinnande. Han råkar passa in på gärningsmannaprofilen. Listan kan göras oändlig. Nej, så mycket nitlotter kan man faktiskt inte gå på. Så mycket otur kan man inte ha. Fälls inte Nerijus Belivicius den 17:e november 2015 framstår ju Quick-rättegången som mer rättvisande. Försvarsmekanismer Nerijus är verkligen en ”one of a kind” och har alltså nekat i fem månader till ett brott som han med allra största säkerhet har begått. Det kräver förmodligen sin man. Oftast bryter man kort efter häktningstid ihop om man är någorlunda mänsklig. Men inte. Jag antar att språkbarriären är besvärande för förhörsledarna. Det måste vara svårt för en förhörsledare att nå och bygga upp ett förtroende med den tilltalade när de inte talar samma språk. Det måste vara svårt att nå barnet i Nerijus och på så sätt göra honom svag. Dessutom sitter en tolk och översätter så kommunikation blir så att säga inte rak. Det tar tid mellan fråga och svar Kanske har Nerijus med hjälp av sina försvarsmekansismer skapat en annan identitet/personlighet i häktet för att verkligheten är för svår att hantera. Kanske är det därför han är så fåordig. Han kanske inte tror att han har gjort det för i hans nya identitet/personlighet och liv i häktet har han inte gjort det. Kan mycket väl vara så. I alla fall i hans nya värld... Tur och otur Så hur mycket otur kan man då ha? Det sägs att Sverige har i genomsnitt ett fall per år av sexualbrott med liknande våldsinslag och med dödlig utgång som i Lisa Holm-fallet. Ett fall per år. Lisa Holm hade oturen att befinna sig i närheten av just den plats där det snart skulle ske ett extremt ovanlig våldsbrott. Hon hade också oturen att Nerijus inte lyckades locka till sig kvinnan dagen innan. Den kvinnan hade förstås extrem tur. Lisa hade oturen att hon blev sist kvar intill caféet. De andra två tjejerna hade¨andra sidan tur att de kom iväg innan Lisa. För helt klart är att Nerijus väntat in stängningen av caféet den aktuella brottsdagen och bestämt sig för att leva ut sin fantasi. Den oturen finns inte om man heter Lisa Holm. Så då antar jag att Nerijus också kan ha så mycket otur att han blir fälld för ett brott han inte har begått? Nej, där går förhoppningsvis gränsen. Han kommer förstås få livstids fängelse. Jag hoppas både för familjen Holms skull och för hans egen skull att han erkänner i sinom tid. Bara då och bara då kan någon form av bearbetning och läkning ske, både för honom själv och för familjen Holm Jag är uppväxt med att man ska visa respekt för andra. Man behöver inte gilla alla. Alla är olika och man behöver inte tycka om alla men man ska åtminstone respektera varandra. Man bör göra skillnad på sak och person.
Visa respekt Min farmor bodde i lägenhet. Den var nog inte speciellt lyhörd men jag minns hur jag blev tillrättavisad gång på gång när man hoppade runt i lägenheten. ”Ta det lite lugnare så vi inte stör någon där nere” kunde det låta. Det var betongvarning i den där kåken så jag förmodar att det inte var någon större fara alls. Detta gör dock att jag respekterar mina föräldrar än mer. De visade respekt för omgivningen – i detta fall till en eventuell nedre hyresgäst. En enda stor familj Ja, dessa lägenheter är tyvärr alltför lyhörda. Jag har tyvärr inget annat val som en sån där ”halvtidare” att just bo i en sån där lägenhet. Dessutom gillar jag att teckna/måla. Halvtidare tjänar inte så bra och teckning blir man inte rik på så jag får finna mig i att tvingas bo i lägenhet. Jag vill heller inte göra anspråk på mer utan jag har det bra som det är. Nackdelen med lägenheter är att det är som att bo med en enda stor familj. Du har dock själv inte valt dessa familjemedlemmar. Det kan visa sig bli knepig och roligt för den delen. För har du barn och valt din partner med omsorg så tror jag man är benägen att tåla det mesta i form av tjat, dunkande, brummande, klappande, snarkningar och andra störningsmoment. Du älskar ju dom och de är ditt allt. MEN, om de bara råkar finnas i din närhet utan att du har valt dem blir det jävligt knepigt. Sen är det förstås inte bara skit med grannar. Det är trevligt med folk omkring sig - i lagom mängd. Men efter tolv år i lägenhet så blir det alltid samma problem. Varför kör folk bara på utan att reflektera? Det är obegripligt. Jag har förstås också skyldigheter men nu råkar det vara så att jag inte är i behov av att fly verkligheten med hög musik, filmljud eller intensivt städande. Jag tål rätt mycket men till slut rinner det över och man smäller igen någon dörr eller liknande – detta p.g.a. återkommande störningsmoment likt tortyrliknande inslag. Lyhört överallt Jag har bott i en rad lägenheter i den fantastiska trästaden Eksjö. Tror inte jag hört något negativt om denna underbara stad. Man ska komma ihåg att jag är känslig i allmänhet och känslig för ljud i synnerhet. Jag hatar musik – det är bland det värsta jag vet såvida jag inte är onykter. Det brummar och dunkar för mycket dessutom framkallar vissa låtar extremt starka känslor och det gör mig konstig. Nej, tystnad alternativt låg volym på P1 – den pratande radiokanalen. Jag är inne på min fjärde lägenhet (lyhörd givetvis) men jag trivs bra där jag bor nu. Jag har dock kommit fram till följande: Lägenheterna i den fantastiska trästaden är ofattbart lyhörda och jag ställer mig frågan – hur fan tänkte man? Förmodligen kostnadsffektivt:). Men det är klart, för många många år sedan fanns det ju bara en TV-kanal – dessutom en civiliserad sådan, surroundsystem fanns inte (ge mig namnet på den jäveln som uppfann detta), det fanns en annan respekt i luften. Allt var liksom lugnare. När du bor i lägenhet så är ordet inte fritt och inte heller valen. Det som stör mig mest är att vissa människor tror att de har en massa rättigheter som hyresgäst. Såsom att spela ”dunka dunka” musik flera timmar i sträck, hoppa, skratta och gapa, titta på TV med sånt där surroundljud och slänga igen dörrar etc. Som hyresgäst när det kommer till ordning och trivsel så har man i stort sett bara skyldigheter, detta alltså enligt lag. Däremot har man också rättigheter i form av förbättringsåtgärder osv. Hyreslagen ser strängt på störningar Så här lyder inledningen på 25§ i hyreslagen som tack och lov ser strängt på återkommande störningar. ”när hyresgästen använder lägenheten skall han se till att de som bor i omgivningen inte utsätts för störningar som i sådan grad kan vara skadliga för hälsan eller annars försämra deras bostadsmiljö att de inte skäligen bör tålas.” Nyckelorden här torde vara grad, hälsa och skäligen tålas. Vad som uppfattas som störning är förstås väldigt individuellt. Den ena tycker kanske att det är härligt att ungdomarna har roligt medan den andre är på gränsen till nervsammanbrott. Vissa gillar musik – andra tystnad. Vissa är aldrig hemma medan andra är hemma för det mesta. Någon är psykiskt sjuk. Någon har sömnproblem. Någon är mobbad på jobbet. Vissa tar livet med en klackspark. Ja, listan kan göras oändligt lång. Hur ska man då veta vilka grannar man har och i vilket skick de är? Lämpligtvis träffas man, hälsar på varandra, lyssnar på varandra osv och gör en bedömning. Man kommunicerar alltså med varandra och beter sig inte som på mellanstadiet där det var okej att svara med total ignorans och tystnad. De flesta människor brukar ju följa lagen. Men när det kommer till hyreslagen ställer jag mig tveksam. Vad menar då lagen? Ljudstörningar är helt enkelt inte tillåtna och man får inte störa genom att föra oväsen som att tala för högt eller skrika. Man får inte heller spela högt på musikanläggning eller titta på TV med för högt ljud. Hundar får inte skälla eller yla. Vad är det som är så spännande med att utmana sina grannar med dessa element? Vardagliga ljud måste man tåla Självklart måste du vara beredd på och tåla vardagliga ljud i ett flerfamiljshus. Det är priset man får betala för relativ låg hyra och lite krav. De ljud du måste acceptera är: -Som att någon stänger igen en dörr. Dock behöver man inte konstant smälla igen dörren. -Som att någon städar. Dock behöver man inte städa varje dag. Lyssna på överläkaren Agnes Wold för mer information. -Som att någon går på övervåningen. Dock behöver man inte hoppa, stampa, springa och/eller gå aggressivt. -Som att någon får gäster som går i trappuppgången. Dock behöver man inte klampa omkring på ett aggressivt sätt. -Som att någon tittar på TV. Dock behöver man inte köpa en surroundanläggning och ha på maxvolym. -Som att någon pratar. Dock behöver man inte skrika eller prata högt. Jag lovar – varenda ord och mening hörs ändå. Stundande sommarlov och semester. Fåglar kvittrar, det grönskar och det spritter i benen. Någonstans i Sverige förbereder en mamma studentfest. Hennes älskade likväl duktiga flicka går förstås ut med bra betyg. Kanske bäst i klassen? Det tycker i alla fall hennes mamma men det behöver nödvändigtvis inte överensstämma med verkligheten. Någon annanstans i Sverige är det skolavslutning. Vackra barn med framtiden för sig. Vid sidan av sitter föräldrar och pekar på just sitt fantastiska barn. Bröllopen avlöser varandra i kyrkor runt om i landet. Alla bröllopspar är lyckligast i världen. Prins Carl Philip får sin Sofia och vi bombarderas i ett halvt dygn med trivselfascism på TV:n. Kort och gott, det råder trivsel lite varstans i Sverige i början på juni. Sånt får ingen förstöra. Men snart vänder det. Snart blir det mörkare.
Mörkret kom. Ett mörker som tyvärr drog in alldeles för tidigt över Sverige i allmänhet och över Blomberg i synnerhet. Innan vi hade fått i oss sill och nubbe försvinner en 17-årig flicka, Lisa Holm, och hittas mördad några dagar senare. Mitt under rådande student- och skolavslutningstider eller dagen innan prinsbröllopet om man så vill. Kontrasten kan inte bli större. Sommaridyllen krossas totalt. Därav uppmärksamheten. Lisa får inte uppleva någon mer skolavslutning, student eller bröllop. Det är just det som är så smärtsamt - kontrasterna. Tärnorna, bruden och jobbcoachen till "Athair Ne Neamh" drygt 12 timmar efter det att Lisa hittats död... Jag gråter inte ofta men det är något av det mäktigaste jag skådat. Så mycket hinder. Så mycket lycka. Så mycket kärlek. Så mycket sorg. Victoria tvingas torka tårar utav glädje. En annan familj torkar tårar ur förtvivlan och osannolik sorg. Livet är så orättvist. Så fruktansvärt orättvist. Den som lämnas oberörd av omständigheterna kring fallet Lisa Holm bör snabbt leta upp terapimöjligheter i sitt närområde. Fruktansvärd historia. Men tack och lov extremt ovanligt. Det hjälper dock inte hennes familj och närmaste vänner. Vad som hänt Lisa kan vi bara spekulera i. Hon försvann. Hon mördades. Vi vet varken hur eller när. Två män (förstås) sitter nu häktade för mord. Får jag gissa så var det inte planerat. Gärningsmännen och Lisa kände heller inte varandra. Vilket i sig är unikt. Möjligtvis har männen kanske från en närliggande byggnad spanat in henne tidigare under helgen då de jobbade på gården intill. Eller troligtvis bara en av männen. Ju mer han tittat desto mer upphetsad har han blivit. Kanske har de gått över vägen och fikat hos Lisa och mötts av hennes vackra leende och trevliga sätt. En av männen blir än mer upphetsad. De/han har på något sätt lurat till sig henne för att hon är så god, hjälpsam och trevlig. Ju mer jag tänker på det desto vidrigare blir det. Hennes vilja att hjälpa till kanske blev hennes fall. Det är sommar vilket betyder våldtäktssäsong. Krasst men sant. Lisa var dessutom väldigt vacker. Två män mot en tjej. Det krävs ingen större uträkning för att inse att hon har blivit sexuellt utnyttjad och att hennes kropp kan vara ordentligt sargad. Vad vi däremot vet är att två män är häktade – inte dömda. De nekar. Det är dock mycket som talar emot dem. Men det spelar ingen roll när det är sommar och studenttider. Under sommaren ska man trivas. Pöbeln attackerar med oändlig kraft på sociala medier i alllmänhet och på flashback i synnerhet. Alla (i detta fall) litauer är helt plötsligt mördare. Vi ska sluta ta in gästarbetare trots att majoriteten jobbar mycket bättre än vad vi själva gör och dessutom sällan begår allvarliga brott. Vi ska också införa dödsstraffet i Sverige igen. Men vi röstade för EU på 90-talet och därför får vi acceptera att människor kommer hit för att arbeta. Det kallas för fri rörlighet. SD-sympatisörer får också vatten på sin kvarn. På flashback anklagar man och hänger ut folk till höger och vänster. Många får på så sätt sina liv förstörda. Det är impulsivt och farligt. Folk attackerar, anklagar och fördömer för att man själv är skrämd. Livrädd för ondskan där ute. Rädda människor är det farligaste som finns. De tänker inte rationellt och agerar impulsivt. Det som har hänt Lisa är skrämmande och fruktansvärt. Verkligheten överträffar överraskande ofta filmen. Folk är rädda och vem kan anklaga dem? Är man inte trygg kring Änglagårdsregionen någonstans i Västergötland - var kan man då vara trygg någonstans? Rädslan är dock inte befogad. Sånt här händer men det är lyckligtvis extremt ovanligt. Oftast finns inte ondskan där ute någontstans utan den finns mycket närmre än så. Men när något sådant här händer glömmer man ofta bort det - för att man är rädd. Förnuftet och det rationella tänkandet blir som bortblåst. För det första, när någon anmäls försvunnen så har personen i fråga i de flesta fall försvunnit självmant. De kommer i stort sett alltid tillbaka. Alternativt har de tagit livet av sig. Då kommer de av naturliga skäl inte tillbaka. Det handlar ofta om djupt deprimerade människor som skriker efter hjälp. För det andra, brottsoffer och gärningsman känner i stort sett alltid varandra. Det som hänt Lisa är en raritet. Tror inte att det har hänt något liknande sen Anders Eklund förde bort Engla. För det tredje, folk går liksom inte runt och har ihjäl varandra för att det är kul. Oftast finns det enkla, men förstås helt avskyvärda, omständigheter och förklaringar till varför någon tappar besinningen. Kärlek och svek, affärer och psykisk sjukdom för att ta några exempel. Skyll inte på invandringen i allmänhet och på litauer i synnerhet. Avsky istället gärningen. Många letar efter monster i garderoben en bit bort från sängen när man istället kanske bör titta under sitt egna täcke och se efter vem det är man sover ihop med. Men den statistisken är ofta för svår att ta in. Solen tittade fram för ett ögonblick i början på juni. Men mörkret kom tillbaka lika snabbt. Långt innan det normalt börjar vända. För de flesta av oss kommer ljuset så sakteliga tillbaka igen. Lisa Holm, 17 år, får däremot aldrig mer se ljuset igen. Lisa kommer aldrig få sin prins. Åtminstone inte i den värld vi känner till. Vila i frid. 30 grader i februari, paraplydrinkar och badande? Nej, tack. Jag har aldrig tyckt om eller haft ett behov av att resa. Dessutom är jag extremt flygrädd. Men förstås, jag tittar gärna på TV-serien "30 grader i februari" i min soffa. Jag tar gärna en drink också för den delen. Det behöver inte vara något paraply i den dock. Men bada avstår jag nog ifrån vare sig det är i en simhall eller i Thailand. Jag satt senast i ett flygplan 2002 och det lär förmodligen aldrig ske igen. Såvida det inte händer något dramatiskt som att man blir kär eller måste fly ifrån något. Sannolikheten för detta är inte stor då jag helst inte lämnar lägenheten. Man blir ju inte direkt mer sugen på att flyga när man hör om sådana som Andreas Lubitz. Nä, jag känner mig mer och mer som karaktären i Twin Peaks. Han som aldrig går ut och får sin mat av hemhjälpen... Harrold Smith tror jag han hette. Detta bottnar i att jag alltid har gillat att vara för mig själv, min panikångest och något lindriga sociala fobi. Dessutom kan jag aldrig sova i främmande miljöer. Jag har dock förstått att de flesta älskar att resa och hitta på saker. De lider förmodligen inte av dessa åkommor utan de är fullt friska och glada. De somnar säkert på stört också. Det kan vara svårt för en frisk man som gillar äventyr och resor att förstå att en "sjuk" man som jag helst håller mig hemma. När jag var i övre tonåren och upp till 30 brukade det sägas att jag helst inte lämnade 50-skyltarna. Mina vänner flyttade en efter en. Göteborg, Örebro, Linköping, Lund och Stockholm. Det låg förstås en hel del sanning i det. När jag började studera valde jag Jönköping och det var knappast ingen slump... Men visst lämnade jag 50-skyltarna. I alla fall då...
Jag är hemmakär. Jag känner mig trygg i miljöer som är bekanta. Där jag kan referera till tidigare händelser. Positiva sådana. I mitt hem, på jobbet, hos mina föräldrar, på Konsum och några vänner. Jag har alltid varit sån. Jag minns tillbaka på vissa händelser under min barndom och då är det inte konstigt att det ser ut som det gör. Därför lämnar jag inte 50-skyltarna. När man var mindre var det spännande att sova över hos kompisar. Det är ett bra system för att vidga sina vyer och att lära sig att hantera nya miljöer och att inte ha mamma och pappa tätt intill. Ett led i processen att kunna klara sig själv. Uppfostran handlar ju egentligen inte om något annat. Ju tidigare desto bättre. Jag hade alltid svårt att somna när jag sov över hos någon kompis. Jag kände ett obehag i magen. Jag kände mig liten. Jag kände mig otrygg. Samtidigt ville man inte visa sig svag så att gå hem var det inte tal om. Men de där nätterna kändes som en evighet. Som tur var handlade det oftast bara om en natt. På så sätt var det ganska enkelt att hantera – då. Klinten i början på 90-talet. Fotbolls-VM i Italien stundar. Sommarlovet ligger runt hörnet. Jag gick på mellanstadiet. Utflykt och tältning vid Klinten någonstans utanför Hult. Vi måste ha gått i sexan för vi hade porrtidningar med oss. Den natten sov jag ingenting. Vi sov antagligen några stycken i varje tält. Någon snarkade och alla somnar förstås före mig. Som vanligt. Det blev ljusare och ljusare. Varmare och varmare. Jag greps av panik. Jag minns att jag skrek upprepande gånger att jag inte kunde sova. Rätt ut. Ganska oansvarigt så här i efterhand då jag säkert väckte en och annan. Morgonen därpå vid frukosten satt jag bredvid en av lärarna, Leif. Har aldrig haft honom som lärare men han var där. Han skrattade och sa något i stil med att han hört någon skrika att han inte kunde sova. Jag minns inte om jag sa att det var jag. Men det jag minns är hur han tog det så lättvindigt. En 12-13 åring som grips av panik och skriker ut att han inte kan sova i sommarnatten. Det krävs ju ingen Freud för att inse att något kanske inte står riktigt rätt till. Men läraren ska undervisa och inget annat. Så där var det under hela barndomen. Vare sig det var i Klinten, hos grannen några meter bort, hos kusinen i Aneby eller hos kompisen i Havraviken. Jag hade svårt att sova i främmande miljöer. Det har förstått präglat mig. Sova hindrar mig alltså från att lämna 50-skyltarna. En annan bidragande faktor är panikångesten. Den dök upp ganska sent i mitt liv. Jag hade en bra uppväxt. Innebandy, kompisar och popularitet gjorde att den höll sig borta. Det var i samband med studenten den växte fram. I takt med att jag började inse att det fanns ett liv utanför klassrummet, innebandyplanen och Stares väg. Så bra hade jag det. Det började i Prag 1997. Vi hade anordnat mässor och sålt massa saker i syfte att åka iväg på en skolresa. Hör nu på detta. Tre lärare och trettio elever sätter sig i en buss och färdas 100-tals mil fram och tillbaka i norra Europa på bara drygt en vecka. Så här i efterhand är detta enligt mig rena galenskapen. Vem sätter sig frivilligt i en buss och åker från Sverige ner till Berlin, vidare mot Prag, vidare mot Wien och till sist Hannover eller nåt sånt där dumt. Som 18-åring fattar man väl inte bättre. Men chauffören? Lingmerth, nånting. Vad är det för en jävla supermänniska? Visst fick han betalt, absolut, men ändå. Han måste vara hur frisk som helst. Lärarna? Till skillnad från busschauffören så hade lärarna dessutom ansvaret för ett trettio-tal 18-åringar? Galenskap om ni frågar mig. Vi söp så in i helvete under den där veckan. Tredje dagen, i Prag, på väg mot ett sånt där ”dunka dunka” disco blev jag för full och spydde i bussen. Det gick tydligen inte att spola eller nåt sånt där så dagen efter började det lukta illa lagom till att vi skulle bege oss mot nya mål. Vi åkte från Prag mot Wien och för varje mil vi åkte luktade det mer och mer illa. Ju närmre Wien vi kom var det inte bara doften av schnitzel som uppdagade sig. Det vill jag lova. Dagen efter uppdagades det av busschauffören. Nu var han inte bara fullt mentalt frisk han blev väldigt arg också. Jag tvingades knacka på hans hotelldörr och be om ursäkt. Samma kväll när jag gick på hotellet kändes det som om jag var på en båt. Ingen liten eka utan snarare något åt Titanic-hållet. Det gungade och gungade. Jag blev yr och samtidigt rädd. Det hade nog varit för mycket. Stress, alkohol, långa resor, nya miljöer och samtidigt skuld och skam utlöste en mild panikångestattack. Men det förstod jag inte då. Jag trodde förstås att jag var allvarligt sjuk. Att jag skulle dö. Resten av den där resan var inte rolig. Jag ville bara åka hem. Stackars lilla pojke. Jag hade alltså en benägenhet för panikångestattacker. Några år senare fick jag tinnitus. Ett öronliknande sus i ena örat. Det var några hemska år där. Nu har jag lärt mig att leva med det. Men detta hämmade mig ytterligare. Inte nog med att jag hade svårt att sova i främmande miljöer. Nu behövde jag dessutom ett verktyg för att lindra suset i örat. Såsom en radio eller TV. Sedan 1999 har jag alltid somnat till något ljud. Märkligt, jag som avskyr oljud. Någon månad efter jag fick tinnitus skulle jag och några kompisar flyga till Gran Canaria. Jag besökte en läkare några dagar innan och frågade om jag kunde flyga med tinnitus. Hon sa att det inte skulle vara några problem. Jag hade hoppats på ett annat svar. Så jag åkte iväg mot Växjö och vidare med flygplan mot Spanien. Nu började mina sömnproblem och min ångest uttrycka sig på ett påtagligt sätt. Jag sov inte många timmar den där veckan. Det låter kanske inte så farligt när man skriver det. Men jag kan lova att det var långa timmar de där nätterna och på dagarna gick man runt i en dimma. I ett främmande land. Varje minut längtade jag hem. Stackars unga man. 2002 var det dags igen. Det ska väl gå bra det här tänkte jag när vi bestämde oss för att boka resan, jag och några kursare från Jkpg. Problemet med mig är att jag säger ofta ja utan att tänka efter vad jag egentligen vill. Jag antar att jag vill knarka i mig mottagarens positiva reaktion efter att jag sagt ja. Jag ser ingen annan förklaring. Jag tvingades uppsöka läkare där nere i Spanien. Han skrev ut någon form av lugnande medicin. Men allt blev bättre när jag kom hem – till slut. Men den här upplevelsen blev droppen. Nu fick det vara nog. Vissst skulle jag fortsätta lämna 50-skyltarna. Men jag behöver ju inte ta i. Jag fick ofta höra det där, att jag inte lämnade 50-skyltarna. Det roliga är att när de sa det så pluggade jag i Jönköping, jobbade extra i Mariannelund och reste till och med utomlands. Ok, jag var aldrig i Örebro, Lund eller Stockholm. Men vi träffades ju när de kom hem till Eksjö. Vilket faktiskt var ganska ofta. Det var lite roligt det där. För nu stämmer det verkligen, jag lämnar bokstavligt talat inte 50-skyltarna. Jag lämnar helst inte lägenheten. Jag tänker tillbaka och kommer fram till att sist jag lämnade Eksjö (förutom ett besök hos kusiner i Aneby och Nässjö) var november 2012 då jag och en direktör åkte tåg till Växjö och såg Lakers-AIK. Sen partade vi ända in på småtimmarna kring hotellet. Har för mig att det var Halloween-helgen. Bakfull och jävlig satte jag mig på tåget hem. Det var fruktansvärt. Människor och tjatter överallt. Det jag behöver finns här hemma. En dator, papper, penna, målartillbehör, en säng och ett kylskåp. Jag förstår inte varför man måste resa världen över för att leta efter någonting som kanske inte finns. Dessutom så tar det så mycket energi av mig. Jag kan inte sova, jag kan inte slappna av, jag blir spänd och får ångest. Det är mycket begärt. Det slår mig att det kanske dröjer ett tag till innan jag lämnar 50-skyltarna... Jag cyklar ner nyvaken mot stan på min halvtaskiga 60-tals hoj. Det är kallt och motigt. Det är motvind och inte bara i luften. Motvinden är en metafor för min sinnesstämning. Den bekräftar exakt det jag känner. Jag närmar mig centrum och Konsum. Utanför butiken hälsar jag på en tiggare. Jag möter hans blick. Det är faktiskt den första personen jag hälsar på idag så det känns ganska bra. Jag får lite energi. Men jag ger inga pengar. Jag har 459 kr på mitt konto. Så jag ger inga pengar. Men mötet med tiggaren är betydligt trevligare än atmosfären inne på Konsum. Folk som pratar, Med Mera-kort, rabbatkuponger, långa köer och "dunka dunka"-reklam från TV-apparater. Att ingen till dags datum har slagit sönder de där TV-apparaterna förvånar mig.
Under stora delar av mitt liv har jag haft mycket pengar. Turneringsvinst efter turneringsvinst på poker, heltidsjobb och bomben-vinster hit och dit. Jag har tyvärr investerat och handskats med dessa pengar på ett minst sagt oansvarigt och vårdslöst sätt. Mendet symboliserar min karaktär mycket bra. Det finns så mycket gott här i livet. Jag vet också att det går upp och ner här i livet. På många plan. Därför känner jag mig inte fattig. Jag har bara ont om pengar just nu. Jag har 459 kr på mitt konto. Fattigdom är ett permanent tillstånd, att ha ont om pengar är dock bara temporärt. Jag har alltså inte gett upp. Det bästa med att inte ha pengar är att valmöjligheterna minskar. Det dåliga samvetet minskar också. Det konstiga är att jag faktiskt känner mig friare under dessa perioder än under en period med några hundratusen på fickan. Då är plötsligt valmöjligheterna många. Det stressar mig för jag lämnar helst inte ens lägenheten... Tiggare är fattiga. Det vågar jag nog påstå. Det är många som gärna tycker och tänker om det pågående tiggeriet runt om i Sverige. Matbutiker, systembolag och andra affärer har invaderats av tiggare. Huvaligen! De stör oss egentligen inte rent fysiskt men på det mentala planet får dom oss att må dåligt. Vi får helt enkelt dåligt samvete. "Det kan äventyra trivselfascismen på parmiddagen senare i kväll". Många använder sig av sina försvarsmekanismer och tittar inte ens åt dem. Vi tycker ju egentligen synd om människor i nöd men vi vill bara inte se dom eller ha med dom att göra. Jag förstår att man beskyller dem för att tillhöra kriminella ligor. För man vill inte se och bli medveten om hur jävligt dessa människor har det. "Det kan äventyra min rätt att ha det så bra som jag har det"- ”Tiggarna ofta del av kriminella ligor”. Det är så jävla enkelt att säga. Men de facto sitter där människor timme ut och timme in i extrem kyla. På VÅRA gator och torg. Kring VÅRA butiker. De flesta av tiggarna kommer från Rumänien. Vi måste först förstå att Rumänien är ett riktigt jävla skitland. Den stora syndaren heter Ceaușescu. Idioten hade en stark vilja att öka befolkningen i skitlandet. Han förbjöd aborter och preventivmedel blev olagligt. Detta är en av orsakerna till att exempelvis romerna inte kunde komma ut i samhället ordentligt. För att ta några exempel. I Sverige får vi ungefär 80% av vår inkomst om vi blir arbetslösa. I skitlandet Rumänien får man endast 10% av sin inkomst. Har du tjänat 20 000 kr i Sverige får du 16 000 kr om du blir arbetslös. Det räcker gott och väl. Har du haft en lön på 20 000 kr i skitlandet Rumänien får du 2 000 kr i månaden då du blir arbetslös. Det räcker om man har tur till tak över huvudet. Samtidigt som de mest utsatta inte får några bidrag så får de som arbetar endast betala ca 16% i inkomstskatt. Obegripligt. I Sverige klagar vi gärna på att vi får betala så mycket i skatt. Men i jämförelse med skitlandet Rumänien ska vi nog vara glada att det ser ut som det gör även om de flesta troligtvis är helt oförstående. De flesta ser ju bara till sitt eget. Om bara JAG kunde få betala lite mindre i skatt så blir allt bra. För JAG är speciell. JAG kan fuska. Inte du. Men att tigga? Nä, så får man inte göra. Så får man absolut inte hålla på. Men då bidragsförhållandena är så dåliga i skitlandet Rumänien så finns det egentligen inget alternativ. Du måste tigga. Du måste snatta. Du måste bli kriminell. För staten eller samhället hjälper dig inte när du som mest behöver det. Alternativet är att ge upp. Man förstår ju att folk vill röra på sig om man säger så... Det är inte tiggarna som är kriminella utan det är snarare de högst uppsatta i skitlandet Rumänien som är kriminella. Tiggarna gör bara vad de måste för att överleva. En ren överlevnadsmekanism. Det är ju inte deras fel att de har blivit födda. Det man måste förstå är att de här kriminella ligorna som sägs ligga bakom tiggeriet på VÅRA gator och torg har uppstått ur extrema orättvisor i skitlandet Rumänien. Det är inget de har valt utan det har inte funnits några alternativ. Man kan säga att de har startat en variant av ett smutigt företag. Sådana företag finns det säkert gott om. I ett företag, kanske IKEA, finns det alltid de som utnyttjas och de som roffar åt sig. Ägarna roffar kanske åt sig ca 90% och underhuggarna får de resterande 10 procenten. Så låt oss säga att exempelvis Kamprad ger 20000 kr till en tiggare och tiggaren (likt underhuggaren på IKEA) endast får behålla 10%. Tiggaren får då 2000 kr (löning!). Resterande 90% får då de kriminella ligorna (likt ägarna i ett framgångsrikt företag). Jag tycker inte att argumentet (för att inte ge pengar) om att tiggarna bara utnyttjas håller. Jag ser inte skillnaden mellan en tiggare och en vanlig löntagare? Det ser väl ungefär likadant ut i de flesta företag? Kanske inte ändå, tiggeriverksamhet är en kamp för överlevnad. På riktigt. Jag får nog hålla hårt i mina 459 kronor... MULHOLLAND DRIVE - MISE EN SCENE
Inledning Jag har tittat närmare på David Lynch´s Mulholland Drive (2001). En film som skiljer sig från det klassiska hollywood-berättandet på så sätt att den innehåller många drömsekvenser och en rad flashbacks och där huvudkaraktären inte har något direkt mål. Jag har valt att analysera filmen huvudsakligen utifrån mise en scene men kommer beröra andra områden såsom ljud då de går lite i vartannat. Mise en scene betyder bokstavligen putting in to the scene (Bordwell & Thompson, 2013, s. 113) och består av allt det som vi ser i bild. Jag kommer fokusera i synnerhet på hur Lynch använt sig av färgsymbolik och bilder för att förstärka känslor och på så sätt få oss att förstå hur allting egentligen hänger ihop i filmen. Allmänt om filmen Mulholland Drive är ingen enkel rak historia utan filmen är snarare ett konstverk om en ung kvinnas undermedvetna skuldkänslor och tankar. Det är en subjektiv historia från en psykiskt sjuk karaktärs inre gestaltat i bilder, känslor och magnifikt ljud från Angelo Badalementi. Mulholland Drive handlar om en naiv ung traumatiserad kvinna, Diane (Naomi Watts), som kommer till Hollywood med skådespelarambitioner. Hon träffar en likasinnad i Camilla (Laura Elena Harring) och de inleder sedermera en relation. Det finns en stark passion men också en stark konkurrens mellan de båda kvinnorna. De söker samma huvudroll i Keshers nya film. Camilla får rollen samtidigt som Diane blir förkrossad. Camilla inleder sedermera en romans med regissören. Camilla och Diane går här skilda vägar, både på ett mänskligt och yrkesmässigt plan. Camilla lever det glamourösa Hollywood-livet medan Diane tvingas ta småjobb och till slut prostituera sig. Detta är verkligheten i filmen. Det vi ser i filmen är dock något annat. Det vi ser är hur Diane med hjälp av sina försvarsmekanismer skapar en alternativ drömvärld där hon får spela huvudrollen. Verkligheten är för svår. I verkligheten är hon djupt olycklig och utom allt hopp. Hon skapar Betty. Hon skapar den tjej hon en gång var; en livsglad ung naiv flicka som kommer till Hollywood för att göra karriär. Det finns ingen svartsjuka eller konkurrens. Hon skapar också en persona till Camilla - Rita som har tappat minnet och är allmänt förvirrad. Kort sagt, hon skapar ett starkare jag och en svagare Camilla/Rita. Allmänt om mise en scene i filmen Mulholland Drive är en suggestiv och surrealistisk thriller. Den är mörk, mystisk och ger till och från en stark obehagskänsla. Den förmedlar också en “film-noir”-känsla. “Film-noir” refererar till mörka filmer, från 1940-1950-talet, som innehåller hårdkokta detektiver och där vanliga människor begår brott. Oftast finns också en förförisk kvinna (femme fatale) som lurar in protagonisten i en farlig lek (Bordwell & Thompson, 2013, s. 415). Mulholland Drive kvalificerar sig delvis som en noir-film då filmen utspelar sig i en cynisk och dyster värld full av falskhet och korruption (Hollywood). Rekvisita och kostym samt musik är mycket 50-tal och den förföriska kvinnan skulle då vara Camilla. Lynch en bra bildberättare och han växlar mellan närbilder och ovanliga vinklar på distans. Han använder sig av bilder för att förmedla känslor. Redan i filmens inledning ser vi ett montage av bilder. Filmens anslag börjar med att vi ser en jitterbug-tävlig, snyggt illustrerat med dansare i 50-talskläder mot lila bakgrund, som Diane vinner. Därefter ser vi en stolt och lycklig Diane vid sidan av sina morföräldrar. Till sist hör vi en kvinnas ansträngda andning, ett diegistiskt off-screen ljud, där kameran följer från kvinnans point of view när hon närmar sig en rosa kudde och ett rosa täcke. Sen ser vi en fadeout/fade in och vi blir likt en kuslig dröm förförda av Angelo Badalementis temamusik till bilderna av en svart limousine som rullar i mörkret på Mulholland Drive. Fade out innebär att bilden släcks långsamt till svart och fade in innebär att bilden långsamt blir ljusare och ljusare (Bordwell & Thompson, 2013, s. 219). Vidare ser vi en extreme long shot över Los Angeles som är upplyst likt drömmarnas stad. Extreme long shot innebär att staden är filmad ungefär som från ett fågelögas perspektiv (Bordwell & Thompson, 2013, s.190). Om vi analyserar anslaget och filmens inledning ur ett större perspektiv så symboliserar jitterbug-tävlingen hopp och lycka. Den symboliserar också uppmärksamhet då om vi är noggranna ser morföräldrarna på var sin sida av Diane efter att hon vunnit tävlingen. Det var någonstans här Diane kände att hon verkligen ville och kanske kunde bli en filmstjärna. En tid då allt var möjligt. Samtidigt så symboliserar tävlingen och morföräldrarna (med tanke på filmens slut) också falskhet och krossade drömmar. Eller som cowboyen säger (http://www.youtube.com/watch?v=a2-65MO5DuQ, 2:07) “Now... did you answer cause you thought that's what I wanted to hear, or did you think about what I said and answer cause you truly believe that to be right?” Bilden över Los Angeles symboliserar förhoppningar och drömmar om ett liv i stjärnglans. Samtidigt symboliserar den också med tanke på att Lynch använt sig av extreme long shot någonting som är väldigt långt borta och som är väldigt svårt att nå. Det rosa täcket i kombination med en kvinnas ansträngda andning följt av den mystiska intromusiken är intressant. Det rosa symboliserar ungdom och oskuldsfullhet. Medan den ansträngda andningen symboliserar ångest, skuld och skam. Redan i anslaget får vi se prov på hur Lynch använder färger, bilder och musik för att förmedla filmens viktigaste känslor drömmar, naivitet, falska förhoppningar, skuld och ångest. Ljuset spelar också en stor roll för förmedlandet av känslor. När Betty (drömversionen av Diane) kommer till Hollywood (ca 17 min. in i filmen) är det väldigt ljust. Ljuset symboliserar hög närvaro och hög medvetenhet. Betty framstår som nyfiken, förväntansfull och lycklig. Hon tittar sig nyfiket runt omkring och verkar ta intryck av allt hon ser. Här finns inga demoner eller depression. Lynch använder sig av närbilder på Betty för att förmedla hennes naiva karaktär. Närbilder förstärker ansiktsuttryck och kroppspråk (Bordwell & Thompson, 2013, s. 190). Hon ler och andas djupt och tittar sig runt omkring. Skärpta pigga ögon och god kroppshållning. Hon är kläd i en rosa tröja som till och med nästan är för liten, apropå oskuldsfullhet och ungdom. Jämför det med hur Betty/Diane gestaltas i lägenheten i slutet av filmen där hon gestaltas som deprimerad och utan hopp. Morföräldrarna är också placerade i denna scen. Mormorns uttryckssätt och beteende är anmärkningsvärt falskt. Hon ler påklistrat och lutar huvudet snett nedåt när hon pratar med Betty. Bevis för att det är falskt ser vi när morföräldrarna har sagt farväl till Betty och vi ser dem i en limousine. De ler påklistrat för att sedan skratta och titta på varandra. Det intressanta i denna scen är musiken. Vi hör dyster mörk musik till bilder av morföräldrarna som ler och skrattar i en limousine. De avger en känsla av att Betty/Diane numera får klara sig själv och att det är ganska skönt att bli av med henne. Åtminstone så är det så Betty/Diane känner då vi ser filmen ur hennes perspektiv. I filmens slut så får vi se hur Diane jagas av sina morföräldrar precis innan hon tar självmord. Det tyder på ett komplext förhållande till sina morföräldrar. Lynch använder sig återigen av symbolism för att förklara hur ett litet problem, eller några små ord kan leda till katastrofala följder. Han gestaltar morföräldrarna som små figurer, så små att de kan krypa under en dörrspringa för att ta sig in till Diane för att sedan bli större och jaga henne in i sovrummet. Filmen måste ses flera gånger för att den ska listas ut. Det finns en mängd ledtrådar längs vägen. Lynch använder sig mycket av symbolism, färger och ljussättningar för att hjälpa oss. Huvudkaraktärerna är Betty/Diane och Camilla/Rita. För att lista ut vilka av dem som är sanna så har Lynch använt sig av vissa knep. Inledningsscenen när bilen rullar på Mulholland Drive återkommer exempelvis i slutet av filmen. I inledningen så är det Rita/Camilla som sitter i bilen och i slutet så är det Diane/Betty som sitter i bilen. Karaktärer som har presenterats under resans gång återkommer sedan i middagsscenen i Adam Keshers hus kring Mulholland Drive. Känslorna på middagen är starka då Adam och Camilla har någonting att berätta. De lever lyckliga tillsammans och är inte sena med att visa det. Dianes svartsjuka blir större och större. Det brister för henne under middagsscenen. Lynch visar det genom en snabb scenväxling från middagen till kaféet (Winkies) och illustrerar Dianes känslor genom att servitrisen tappar en kaffekopp i golvet. Filmklipp 1 https://www.youtube.com/watch?v=UozhOo0Dt4o Jag har varit inne på hur Lynch använder sig av metaforer och symboler för att förstärka känslor. Jag har valt en ren metafor-scen i filmen. Vi befinner oss inne på ett kafé Winkies. Polissirenerna i inledningen är intressant. Ytterligare ett exempel på hur Lynch använder sig av symbolik för att förstärka subjektiva känslor då kaféet är starkt förknippat med traumatiska upplevelser för Diane. Sirenen symboliserar fara, kanske ett barns rädsla för olycka, blod etc. medan kaféet är en traumaindikator då det var här hon fattade beslutet om ett beställningsmord på Camilla. Filmklippet är alltså ur Dianes undermedvetna och är en scen som är en ”dröm i drömmen” i filmen. Vi ser Dan och Herb sitta och samtala vid ett bord. Detta är en metafor för Dianes rädslor och tankar gestaltade av Dan. Dan är en man som hon av ren slump, i slutet av filmen, ser på SAMMA kafé där hon genomför avtalet om ett beställningsmord. Dan berättar om en återkommande dröm han har. Han har en stor rädsla för ”mannen runt hörnet” nedanför kaféet. Herb föreslår att de ska gå och titta efter. Dan instämmer och säger ”för att bli av med den här fruktansvärda känslan”. Här använder sig Lynch av att låta någon annan få berätta hur Diane kände i samband med att hon anlitade en torped. Hon stod inte ut med att vara misslyckad samtidigt som Camilla var framgångsrik och lycklig. De går ut och ner mot baksidan av kaféet. Det är väldigt ljust i denna scen. Att det är ljust är ingen slump då Lynch är inspirerad av Ingmar Bergman. På dagen kan vi inte gömma oss och i Bergmans filmer kom demonerna ofta fram i dagsljus (ex. Smultronstället, 1957). De går långsamt ner mot baksidan. För att förstärka Dans ångest är han likblek och svettas. Vi får följa ljudupptagningar från Dans point of view. Ljudet från Herbs röst och omringande ljud är som ett eko, ett tomrum eller som om man fått en rejäl smäll på vardera öra. Som om det slagit lock för öronen ordentligt. Detta förstärker känslan av den ångest Dan känner när han är på väg ner för trappan mot ”mannen runt hörnet”. Kameran svajar en aning när vi ser trappan från Dans point of view. Detta förstärker den panikångest och olustighetskänsla han känner. Han är svimfärdig. Han närmar sig nu hörnet där den otäcka mannen tros finnas. Nu kommer vi till ett av filmvärldens mest skrämmande och överraskande klipp. Fram kommer ett otäckt monster. Monstret är skitig, har flötigt hår, trasiga kläder etc. och stirrar Dan rätt i ögonen som handlöst faller till marken. Dan skräms till döds. Det otäcka monstret symboliserar Dianes största rädslor; att bli en fattig, ensam, skitig, olycklig, misslyckad och skamfull människa. För att förstå scenen fullt ut krävs att vi senare i filmen tittar på en scen där Diane och Joe, torpeden, sluter avtal om mordet på Camilla på SAMMA kafé. Samtidigt får där också reda på hur Diane får idén att skapa Betty. På servitrisens namnbricka kan läsa ”Betty”. Dianes oskuldsfullhet dör på Winkies då hon fattar besluet om att att låta mörda sin käraste. Joe lämnar över en blå nyckel till Diane och säger ”när det är över så kommer du att hitta den där jag sa”. Färgen blått är en återkommande färg i filmen och symboliserar någonting som är mellan dröm och verklighet, en slags gråzon (mer om det längre ner). Samtidigt så ser Diane mannen som Dan gestaltar i filmklippet. Vi kan då anta att nyckeln ligger runt hörnet av Winkies. Beviset för att Camilla är död finns runt hörnet av kaféet och hörnet blir då starkt förknippat med skuld och ångest för Diane vilket monstret symboliserar i filmklippet. Filmklipp 2 https://www.youtube.com/watch?v=O4fHaDM9FQA Scenen börjar med att vi närmar oss ”Club Silencio” på avstånd. Färgen på skylten in till klubben är blå och dessutom ser vi ett blått sken när Diane och Rita går in genom entrén. Nu blir det riktigt intressant då det här är en av de sista scenerna innan Diane/Betty vaknar. Som jag nämnde ovan så symboliserar blått genom hela filmen ett slags gränsland mellan dröm och verklighet. Eller som Dan säger ”It´s not day or night, it´s kind of half night you know”. Väl inne på Club Silencio inser Betty/Diane successivt att allt är en illusion. Vi ser mycket röda färger i scenen. Vi ser det röda draperiet som är klassiskt från Lynchs TV-serie Twin Peaks. Betty har en röd tröja på sig, vi ser röda stolar i salongen osv. Rött symboliserar den spänning som mer och mer uppenbarar sig mellan Betty/Diane och Rita/Camilla. Det symboliserar också det drama som väntar runt hörnet i form av ett beställningsmord. Läktaren är halvfull och symboliserar kanske hur teatern och andra konstnärer får slita inför tomma läktare men där de samtidigt förmedlar hög konstnärlig närvaro. Samtidigt får Hollywood all uppmärksamhet och fyller biosalongerna men där filmerna kanske inte alltid förmedlar konstnärlig närvaro. Rita och Betty sätter sig ner och tar intryck av det som händer på scenen. De blir mer och mer berörda och insiktsfulla båda två. Det intressanta är förändringen i deras karaktärer. Betty går från naiv och strålande till insiktsfull och ledsen. Rita går från förvirrad och rädd till insiktsfull och ledsen. Lynch gestaltar detta genom extreme close ups på både Rita och Betty. I synnerhet ser vi extreme close ups i deras ögon. Då Diane/Betty är på väg att vakna förmedlar denna scen de känslor hon har i samband med uppvaknandet, hon vill inte vakna, hon vill fortfarande vara Betty. Hon vill fortsätta att vara ”i det blå”. hon vill inte ha ihjäl sin stora kärlek och tillika konkurrent, Camilla. Hon vill inte vakna full av ånger, skuld och skam. Sammanfattning Lynch´s Mulholland Drive är ett mästerverk och ett konstverk där vi som åskådare får leka detektiver för att lista ut vad som är nuet, flashbacks, dröm och sanning i filmen. Han använder sig främst av färgsymbolik, metaforer och upprepning av scener som hjälpmedel för oss åskådare. De filmklipp jag har valt visar hur Lynch använder sig av metaforer, uttryckssätt, ljussättning och färgsymbolik för att gestalta känslor och berätta en komplex historia. Färgen blå är återkommande och står för att vi befinner oss någonstans mellan dröm och verklighet – in the blue. Blå kan också stå för naivitet – man lever i det blå. Diane/Betty är ofta klädd i trånga rosa tröjor i filmens inledning och illustrerar den naivitet och känsla av ungdom hon en gång har haft. Han använder karaktärer, som huvudkaraktären Diane slumpmässigt ser i verkligheten, att gestaltas i drömmen. Han använder dessa karaktärers uttryckssätt i olika scener genom att egentligen illustrera Dianes känslor. Vi har cowboyen som talar regissören Adam Kesher till rätta i en komisk och mystisk scen. Det vi egentligen hör i scenen är Dianes känslor gentemot regissören efter att hon inte fick huvudrollen i en film. Vi har Dan på kaféet som jag analyserat djupare som illustrerar Dianes rädslor. Skådespeleriet är också bra, i synnerhet av Naomi Watts och detta är särskilt viktigt då detta inte är en vanlig historia utan en film om Dianes subjektiva känslor. Valet av en oerfaren och i den stunden relativt misslyckad skådespelare som Naomi Watts var, tror jag var väl medvetet. Naomi spelar sig själv ur många aspekter. Hon är från Australien och kom till Los Angeles i ungefär samma veva som Nicole Kidman. De kände tydligen varandra väl i Australien. Väl i Los Angeles och Hollywood fick Kidman fick storroll på storroll medan Naomi Watts fick roller i B-skräckisar och reklamfilmer. Den erfarenheten drog Naomi nytta av i rollen som Diane i Mulholland Drive. Musiken av Angelo Badalementi är också magnifik och drar med oss i den mentala resan kring Mulholland Drive. US as the classic hollywoodproduction
This is a general discussion with a subjective touch. US and a lot of their values goes often hand in hand with the classical hollywood-production. First of all we should take o closer look to what a ”classical hollywood production” means. I will also describe the opposite way when it comes to making a picture, the narrative non linear form. A classical hollywood production is based upon the simpliest way when it comes to making a picture. This is a picture that is made just for ONE single thing - earn money. Not to tell a good story, not to describe an important theme, not to explain the human being etc. It is only produced in order to make a lot of money. A classic american thinking. In the classical hollywood production we have a good guy and a bad guy. Or as we say when it comes to film, a protaganist (the good guy) and the antagonist (the bad guy). The good guy is only pure good, is the right stuff and always has right. The bad guy is only bad, has no value at all and often has to be eliminated. There are no diffuses or doubts at all, just pure black and white. The simpliest form of them all. The storytelling is also very straight forward and there is a conflict that has to be solved. The movie often follows a straight line and you dont jump between dream and reality, there are no flashbacks or flashforwards and so on. There is a beginning, a middle and the end. There is of course always a happy ending in a classical hollywood production. It is a straight story. Examples of a classical hollywoodproduction is all of the James Bond movies, Star Wars, Wizard of Oz, Die Hard, Pirates of the Carribean etc. The non linear narrative form is a little more vague. The main characters does not always have a clear goal in the story. The conflict its not that clear in compare with the classical hollywood movie. There is not just bad guys and a good guy in the narrative form. We also see a higher inluence of flashbacks, flashforwards and dream sequences. The narrative form is more realistisc in compare with the classical hollywood movie. We all know that there is a lot of suffer, poverty, madness, sickness, loneliness in this world. The narrative form often gives a more complex and trustworthy picture of the main character in the movie. The main character can be both good and bad and he does not always knows what he wants. Just like in real life. The narrative filmmaker doesnt make a picture in order to earn money, instead he makes a film because he has something to tell the world. Something has to been made. A work of art. David Lynch and Roman Polanski are two non linear narrative filmmakers who actually made a career in Hollywood (?) Mulholland Drive, Lost Highway, The tenant and Repulsion are examples of more complexe narrative films. If we apply these two forms on USA its pretty easy to decide that US is like the simple classical hollyood production who loves money and power. You dont do anything for anyone less you benefit from it. There are good guys and bad guys. Thats it. On a larger scale US is the good guys (the protaganosists) and the rest of the world is the bad guys (the antagonists). On a smaller scale within the US, the good guys in US is the healthy and strong people. People in the army, police, court and people who has a job for a living in genaral is the good guys. The right stuff you know? It is also good if you are a member of the National Rifle Association (NRA) and supports the idea of the right to defend yourself. US has a clear goal just like in the classical hollywood film. They want to rule the world. They want to eliminate people who dont support their values. It aint over til US wins, we can live our dream! The dream is that everything is possible if you just work hard enough. US, on a larger scale, has had a lot of enemies through the years. In Iraq 2003 they started a war against the terrorism. They simply had to blame someone. The short story is that two planes flew in to the twin towers september 11 2001. They had to blame someone. A simple story with no reflections, doubts, analysis etc at all. A straight story. We have a beginning: september 11, we have a middle: two years of war preperations and the end: kill the bad guys in Iraq. Basta. On a smaller scale the story is about eliminating the bad guys within US and stand for the right to defend them selves. People in America often thinks that the bad guy is out there somewhere. Murderers, pedophiles, rapists and so on. They dont look at the statistics. Also here the story is straight and simple, just kill the bad guys. The bad guys could be unemployed people, murderers, depressed people, rapists, pedophiles, tired people and sick people of any kind. The good guys are the people in the suburbs, the one who does their duty, support their country and live a healthy life. The one who take care of their gardens instead of taking care of other people. The conlict in the story is that the healthy and good people is supposed to survive at any price. If we have to kill someone in order to maintain security for the good guys we do so. The bad guys is the obstacle for the good guys survival possibillites. The bad guys costs money and resources. If we kill them there will be more money to the good guys. In many states we have the death penalty which is a less expensive and very effective weopon in order to treat the bad guys. US i the most easiest country to reed and evaluate in the world. But its not very beautiful in my opinion. A state that sees everything in black and white, who are killing the bad guys and let ordinary people starve to death. It's not beautiful at all. Not at all. I guess this is the reason for that american people are constantly scared. When you sin your mind will play you a trick. We are all humans and somewhere deep within americans knows that many things they do and stand for is wrong. You will get a lot of enemies on the road if you will do anything, and I mean anything, in order to acchieve your goals. It aint over til I win! I can live my dream! Both on a larger scale and in a smaller scale. Take for example a business man who are willing to do anything in order to make a lot of money and earn a lot of power. There will be blood on the way. The same with US as a state when it comes to war. Us is a state of actions. They do things instead of analyse and look back. If you do something bad you are bad. If you do something good you are good. Basta. I dont believe in this. Life is more complex than that. They have to use a more narrative point of view. What can we do in order to prevent raising up bad guys? How can we prevent schoolshootings? Which resources should be implemented and when? The american dream has amost turned into to an american nightmare. Instead of a feel good movie based on the classic hollywoodproduction the film has turned out to be a narrative nonlinear horrormovie. However, it not a work of art though. Its still follows a straight line, we still have good and bad guys and we still have the goal of freedom. But is there a happy ending? I think its all an illusion, i think its nonlinear, i think its filled with a lot of dreams, i dont think US has a clear goal and i dont think the main character will reach his ambition. Allthough, its not a work of art! They have to wake up. I dont live in US. I only observe the country from distance. I dont know, maybe its wrong to care about people outside your own family. Feel emphaty, be mad about the unjustices and so on. Maybe its better if we only think about ourself and take care of oneself and the closest ones around. Actually, I think its a good idea if... everyone is healthy. The problem is that not everyone is strong enough, have the right resources and has the right network to do that. Some people is born with a weakness - the ones who cried at kindergarden. Some people will develop mental illness neither they want it or not. Some people will be traumatised by something; a loved one dies in their youth, some was molested in their childhood, some had parents with addiction problems etc. We all have different background, different strenghts, different minds and different perspectives. More and more people in the US gets unemployed. Some of those people will fall hard. Some will not. Because they have different backgrounds. Many people in the US has a gun in their household. Most of those people will not use that gun. Some will. Because they have different backgrounds. I saw a documentary about US and unemployment around christmas. I was stunned. Of course it only followed a few families. Most families can deal with unemployment within the family. They have savings, the right network and are healthy people. But not all have savings and the right network around them. Maybe there has been an underlying mental illnes there. During a normal life with work, socialisation and money the mental illness was stabilized. When something happens the mental illness develops. With no money and kids who need to be feeded some will fall hard. Maybe they have a sick kid who needs healthcare. A lack of a good insurance, no network and mental weakness they will fall... US is still in compare with a classic hollywood-production. Both on a smaller and larger scale. Everything is black or white, american people loves to earn money, either you are good or you are bad. A straight simple story. If you are good you are healthy and secure. If you are bad we give a damn about you or in the worsest case we will kill you. They love to earn money and people who are doing everything to fulfilling the dream and thinks that its not over until they win will crush people on their way. They will get stressed. Those people is not fun to be around. They are egoists. Those people is not fun to be around. Stressed and egoistic people will not care about anyone else but themselves. Those people will never be your friend. So why the lack of emphaty? I guess the average american doesn´t read enough books or watch the right intellectual artistic movies. Reading = understanding = emphaty. Hollywoodfilms = naive thinking and living in the blue. But the question is, will the classical hollywood production still have a happy ending in the nearby future? |