30 grader i februari, paraplydrinkar och badande? Nej, tack. Jag har aldrig tyckt om eller haft ett behov av att resa. Dessutom är jag extremt flygrädd. Men förstås, jag tittar gärna på TV-serien "30 grader i februari" i min soffa. Jag tar gärna en drink också för den delen. Det behöver inte vara något paraply i den dock. Men bada avstår jag nog ifrån vare sig det är i en simhall eller i Thailand. Jag satt senast i ett flygplan 2002 och det lär förmodligen aldrig ske igen. Såvida det inte händer något dramatiskt som att man blir kär eller måste fly ifrån något. Sannolikheten för detta är inte stor då jag helst inte lämnar lägenheten. Man blir ju inte direkt mer sugen på att flyga när man hör om sådana som Andreas Lubitz. Nä, jag känner mig mer och mer som karaktären i Twin Peaks. Han som aldrig går ut och får sin mat av hemhjälpen... Harrold Smith tror jag han hette. Detta bottnar i att jag alltid har gillat att vara för mig själv, min panikångest och något lindriga sociala fobi. Dessutom kan jag aldrig sova i främmande miljöer. Jag har dock förstått att de flesta älskar att resa och hitta på saker. De lider förmodligen inte av dessa åkommor utan de är fullt friska och glada. De somnar säkert på stört också. Det kan vara svårt för en frisk man som gillar äventyr och resor att förstå att en "sjuk" man som jag helst håller mig hemma. När jag var i övre tonåren och upp till 30 brukade det sägas att jag helst inte lämnade 50-skyltarna. Mina vänner flyttade en efter en. Göteborg, Örebro, Linköping, Lund och Stockholm. Det låg förstås en hel del sanning i det. När jag började studera valde jag Jönköping och det var knappast ingen slump... Men visst lämnade jag 50-skyltarna. I alla fall då...
Jag är hemmakär. Jag känner mig trygg i miljöer som är bekanta. Där jag kan referera till tidigare händelser. Positiva sådana. I mitt hem, på jobbet, hos mina föräldrar, på Konsum och några vänner. Jag har alltid varit sån. Jag minns tillbaka på vissa händelser under min barndom och då är det inte konstigt att det ser ut som det gör. Därför lämnar jag inte 50-skyltarna. När man var mindre var det spännande att sova över hos kompisar. Det är ett bra system för att vidga sina vyer och att lära sig att hantera nya miljöer och att inte ha mamma och pappa tätt intill. Ett led i processen att kunna klara sig själv. Uppfostran handlar ju egentligen inte om något annat. Ju tidigare desto bättre. Jag hade alltid svårt att somna när jag sov över hos någon kompis. Jag kände ett obehag i magen. Jag kände mig liten. Jag kände mig otrygg. Samtidigt ville man inte visa sig svag så att gå hem var det inte tal om. Men de där nätterna kändes som en evighet. Som tur var handlade det oftast bara om en natt. På så sätt var det ganska enkelt att hantera – då.
Klinten i början på 90-talet. Fotbolls-VM i Italien stundar. Sommarlovet ligger runt hörnet. Jag gick på mellanstadiet. Utflykt och tältning vid Klinten någonstans utanför Hult. Vi måste ha gått i sexan för vi hade porrtidningar med oss. Den natten sov jag ingenting. Vi sov antagligen några stycken i varje tält. Någon snarkade och alla somnar förstås före mig. Som vanligt. Det blev ljusare och ljusare. Varmare och varmare. Jag greps av panik. Jag minns att jag skrek upprepande gånger att jag inte kunde sova. Rätt ut. Ganska oansvarigt så här i efterhand då jag säkert väckte en och annan. Morgonen därpå vid frukosten satt jag bredvid en av lärarna, Leif. Har aldrig haft honom som lärare men han var där. Han skrattade och sa något i stil med att han hört någon skrika att han inte kunde sova. Jag minns inte om jag sa att det var jag. Men det jag minns är hur han tog det så lättvindigt. En 12-13 åring som grips av panik och skriker ut att han inte kan sova i sommarnatten. Det krävs ju ingen Freud för att inse att något kanske inte står riktigt rätt till. Men läraren ska undervisa och inget annat. Så där var det under hela barndomen. Vare sig det var i Klinten, hos grannen några meter bort, hos kusinen i Aneby eller hos kompisen i Havraviken. Jag hade svårt att sova i främmande miljöer. Det har förstått präglat mig.
Sova hindrar mig alltså från att lämna 50-skyltarna. En annan bidragande faktor är panikångesten. Den dök upp ganska sent i mitt liv. Jag hade en bra uppväxt. Innebandy, kompisar och popularitet gjorde att den höll sig borta. Det var i samband med studenten den växte fram. I takt med att jag började inse att det fanns ett liv utanför klassrummet, innebandyplanen och Stares väg. Så bra hade jag det. Det började i Prag 1997. Vi hade anordnat mässor och sålt massa saker i syfte att åka iväg på en skolresa. Hör nu på detta. Tre lärare och trettio elever sätter sig i en buss och färdas 100-tals mil fram och tillbaka i norra Europa på bara drygt en vecka. Så här i efterhand är detta enligt mig rena galenskapen. Vem sätter sig frivilligt i en buss och åker från Sverige ner till Berlin, vidare mot Prag, vidare mot Wien och till sist Hannover eller nåt sånt där dumt. Som 18-åring fattar man väl inte bättre. Men chauffören? Lingmerth, nånting. Vad är det för en jävla supermänniska? Visst fick han betalt, absolut, men ändå. Han måste vara hur frisk som helst. Lärarna? Till skillnad från busschauffören så hade lärarna dessutom ansvaret för ett trettio-tal 18-åringar? Galenskap om ni frågar mig. Vi söp så in i helvete under den där veckan. Tredje dagen, i Prag, på väg mot ett sånt där ”dunka dunka” disco blev jag för full och spydde i bussen. Det gick tydligen inte att spola eller nåt sånt där så dagen efter började det lukta illa lagom till att vi skulle bege oss mot nya mål. Vi åkte från Prag mot Wien och för varje mil vi åkte luktade det mer och mer illa. Ju närmre Wien vi kom var det inte bara doften av schnitzel som uppdagade sig. Det vill jag lova. Dagen efter uppdagades det av busschauffören. Nu var han inte bara fullt mentalt frisk han blev väldigt arg också. Jag tvingades knacka på hans hotelldörr och be om ursäkt. Samma kväll när jag gick på hotellet kändes det som om jag var på en båt. Ingen liten eka utan snarare något åt Titanic-hållet. Det gungade och gungade. Jag blev yr och samtidigt rädd. Det hade nog varit för mycket. Stress, alkohol, långa resor, nya miljöer och samtidigt skuld och skam utlöste en mild panikångestattack. Men det förstod jag inte då. Jag trodde förstås att jag var allvarligt sjuk. Att jag skulle dö. Resten av den där resan var inte rolig. Jag ville bara åka hem. Stackars lilla pojke.
Jag hade alltså en benägenhet för panikångestattacker. Några år senare fick jag tinnitus. Ett öronliknande sus i ena örat. Det var några hemska år där. Nu har jag lärt mig att leva med det. Men detta hämmade mig ytterligare. Inte nog med att jag hade svårt att sova i främmande miljöer. Nu behövde jag dessutom ett verktyg för att lindra suset i örat. Såsom en radio eller TV. Sedan 1999 har jag alltid somnat till något ljud. Märkligt, jag som avskyr oljud. Någon månad efter jag fick tinnitus skulle jag och några kompisar flyga till Gran Canaria. Jag besökte en läkare några dagar innan och frågade om jag kunde flyga med tinnitus. Hon sa att det inte skulle vara några problem. Jag hade hoppats på ett annat svar. Så jag åkte iväg mot Växjö och vidare med flygplan mot Spanien. Nu började mina sömnproblem och min ångest uttrycka sig på ett påtagligt sätt. Jag sov inte många timmar den där veckan. Det låter kanske inte så farligt när man skriver det. Men jag kan lova att det var långa timmar de där nätterna och på dagarna gick man runt i en dimma. I ett främmande land. Varje minut längtade jag hem. Stackars unga man.
2002 var det dags igen. Det ska väl gå bra det här tänkte jag när vi bestämde oss för att boka resan, jag och några kursare från Jkpg. Problemet med mig är att jag säger ofta ja utan att tänka efter vad jag egentligen vill. Jag antar att jag vill knarka i mig mottagarens positiva reaktion efter att jag sagt ja. Jag ser ingen annan förklaring. Jag tvingades uppsöka läkare där nere i Spanien. Han skrev ut någon form av lugnande medicin. Men allt blev bättre när jag kom hem – till slut. Men den här upplevelsen blev droppen. Nu fick det vara nog. Vissst skulle jag fortsätta lämna 50-skyltarna. Men jag behöver ju inte ta i.
Jag fick ofta höra det där, att jag inte lämnade 50-skyltarna. Det roliga är att när de sa det så pluggade jag i Jönköping, jobbade extra i Mariannelund och reste till och med utomlands. Ok, jag var aldrig i Örebro, Lund eller Stockholm. Men vi träffades ju när de kom hem till Eksjö. Vilket faktiskt var ganska ofta. Det var lite roligt det där. För nu stämmer det verkligen, jag lämnar bokstavligt talat inte 50-skyltarna. Jag lämnar helst inte lägenheten. Jag tänker tillbaka och kommer fram till att sist jag lämnade Eksjö (förutom ett besök hos kusiner i Aneby och Nässjö) var november 2012 då jag och en direktör åkte tåg till Växjö och såg Lakers-AIK. Sen partade vi ända in på småtimmarna kring hotellet. Har för mig att det var Halloween-helgen. Bakfull och jävlig satte jag mig på tåget hem. Det var fruktansvärt. Människor och tjatter överallt.
Det jag behöver finns här hemma. En dator, papper, penna, målartillbehör, en säng och ett kylskåp. Jag förstår inte varför man måste resa världen över för att leta efter någonting som kanske inte finns. Dessutom så tar det så mycket energi av mig. Jag kan inte sova, jag kan inte slappna av, jag blir spänd och får ångest. Det är mycket begärt. Det slår mig att det kanske dröjer ett tag till innan jag lämnar 50-skyltarna...
Jag är hemmakär. Jag känner mig trygg i miljöer som är bekanta. Där jag kan referera till tidigare händelser. Positiva sådana. I mitt hem, på jobbet, hos mina föräldrar, på Konsum och några vänner. Jag har alltid varit sån. Jag minns tillbaka på vissa händelser under min barndom och då är det inte konstigt att det ser ut som det gör. Därför lämnar jag inte 50-skyltarna. När man var mindre var det spännande att sova över hos kompisar. Det är ett bra system för att vidga sina vyer och att lära sig att hantera nya miljöer och att inte ha mamma och pappa tätt intill. Ett led i processen att kunna klara sig själv. Uppfostran handlar ju egentligen inte om något annat. Ju tidigare desto bättre. Jag hade alltid svårt att somna när jag sov över hos någon kompis. Jag kände ett obehag i magen. Jag kände mig liten. Jag kände mig otrygg. Samtidigt ville man inte visa sig svag så att gå hem var det inte tal om. Men de där nätterna kändes som en evighet. Som tur var handlade det oftast bara om en natt. På så sätt var det ganska enkelt att hantera – då.
Klinten i början på 90-talet. Fotbolls-VM i Italien stundar. Sommarlovet ligger runt hörnet. Jag gick på mellanstadiet. Utflykt och tältning vid Klinten någonstans utanför Hult. Vi måste ha gått i sexan för vi hade porrtidningar med oss. Den natten sov jag ingenting. Vi sov antagligen några stycken i varje tält. Någon snarkade och alla somnar förstås före mig. Som vanligt. Det blev ljusare och ljusare. Varmare och varmare. Jag greps av panik. Jag minns att jag skrek upprepande gånger att jag inte kunde sova. Rätt ut. Ganska oansvarigt så här i efterhand då jag säkert väckte en och annan. Morgonen därpå vid frukosten satt jag bredvid en av lärarna, Leif. Har aldrig haft honom som lärare men han var där. Han skrattade och sa något i stil med att han hört någon skrika att han inte kunde sova. Jag minns inte om jag sa att det var jag. Men det jag minns är hur han tog det så lättvindigt. En 12-13 åring som grips av panik och skriker ut att han inte kan sova i sommarnatten. Det krävs ju ingen Freud för att inse att något kanske inte står riktigt rätt till. Men läraren ska undervisa och inget annat. Så där var det under hela barndomen. Vare sig det var i Klinten, hos grannen några meter bort, hos kusinen i Aneby eller hos kompisen i Havraviken. Jag hade svårt att sova i främmande miljöer. Det har förstått präglat mig.
Sova hindrar mig alltså från att lämna 50-skyltarna. En annan bidragande faktor är panikångesten. Den dök upp ganska sent i mitt liv. Jag hade en bra uppväxt. Innebandy, kompisar och popularitet gjorde att den höll sig borta. Det var i samband med studenten den växte fram. I takt med att jag började inse att det fanns ett liv utanför klassrummet, innebandyplanen och Stares väg. Så bra hade jag det. Det började i Prag 1997. Vi hade anordnat mässor och sålt massa saker i syfte att åka iväg på en skolresa. Hör nu på detta. Tre lärare och trettio elever sätter sig i en buss och färdas 100-tals mil fram och tillbaka i norra Europa på bara drygt en vecka. Så här i efterhand är detta enligt mig rena galenskapen. Vem sätter sig frivilligt i en buss och åker från Sverige ner till Berlin, vidare mot Prag, vidare mot Wien och till sist Hannover eller nåt sånt där dumt. Som 18-åring fattar man väl inte bättre. Men chauffören? Lingmerth, nånting. Vad är det för en jävla supermänniska? Visst fick han betalt, absolut, men ändå. Han måste vara hur frisk som helst. Lärarna? Till skillnad från busschauffören så hade lärarna dessutom ansvaret för ett trettio-tal 18-åringar? Galenskap om ni frågar mig. Vi söp så in i helvete under den där veckan. Tredje dagen, i Prag, på väg mot ett sånt där ”dunka dunka” disco blev jag för full och spydde i bussen. Det gick tydligen inte att spola eller nåt sånt där så dagen efter började det lukta illa lagom till att vi skulle bege oss mot nya mål. Vi åkte från Prag mot Wien och för varje mil vi åkte luktade det mer och mer illa. Ju närmre Wien vi kom var det inte bara doften av schnitzel som uppdagade sig. Det vill jag lova. Dagen efter uppdagades det av busschauffören. Nu var han inte bara fullt mentalt frisk han blev väldigt arg också. Jag tvingades knacka på hans hotelldörr och be om ursäkt. Samma kväll när jag gick på hotellet kändes det som om jag var på en båt. Ingen liten eka utan snarare något åt Titanic-hållet. Det gungade och gungade. Jag blev yr och samtidigt rädd. Det hade nog varit för mycket. Stress, alkohol, långa resor, nya miljöer och samtidigt skuld och skam utlöste en mild panikångestattack. Men det förstod jag inte då. Jag trodde förstås att jag var allvarligt sjuk. Att jag skulle dö. Resten av den där resan var inte rolig. Jag ville bara åka hem. Stackars lilla pojke.
Jag hade alltså en benägenhet för panikångestattacker. Några år senare fick jag tinnitus. Ett öronliknande sus i ena örat. Det var några hemska år där. Nu har jag lärt mig att leva med det. Men detta hämmade mig ytterligare. Inte nog med att jag hade svårt att sova i främmande miljöer. Nu behövde jag dessutom ett verktyg för att lindra suset i örat. Såsom en radio eller TV. Sedan 1999 har jag alltid somnat till något ljud. Märkligt, jag som avskyr oljud. Någon månad efter jag fick tinnitus skulle jag och några kompisar flyga till Gran Canaria. Jag besökte en läkare några dagar innan och frågade om jag kunde flyga med tinnitus. Hon sa att det inte skulle vara några problem. Jag hade hoppats på ett annat svar. Så jag åkte iväg mot Växjö och vidare med flygplan mot Spanien. Nu började mina sömnproblem och min ångest uttrycka sig på ett påtagligt sätt. Jag sov inte många timmar den där veckan. Det låter kanske inte så farligt när man skriver det. Men jag kan lova att det var långa timmar de där nätterna och på dagarna gick man runt i en dimma. I ett främmande land. Varje minut längtade jag hem. Stackars unga man.
2002 var det dags igen. Det ska väl gå bra det här tänkte jag när vi bestämde oss för att boka resan, jag och några kursare från Jkpg. Problemet med mig är att jag säger ofta ja utan att tänka efter vad jag egentligen vill. Jag antar att jag vill knarka i mig mottagarens positiva reaktion efter att jag sagt ja. Jag ser ingen annan förklaring. Jag tvingades uppsöka läkare där nere i Spanien. Han skrev ut någon form av lugnande medicin. Men allt blev bättre när jag kom hem – till slut. Men den här upplevelsen blev droppen. Nu fick det vara nog. Vissst skulle jag fortsätta lämna 50-skyltarna. Men jag behöver ju inte ta i.
Jag fick ofta höra det där, att jag inte lämnade 50-skyltarna. Det roliga är att när de sa det så pluggade jag i Jönköping, jobbade extra i Mariannelund och reste till och med utomlands. Ok, jag var aldrig i Örebro, Lund eller Stockholm. Men vi träffades ju när de kom hem till Eksjö. Vilket faktiskt var ganska ofta. Det var lite roligt det där. För nu stämmer det verkligen, jag lämnar bokstavligt talat inte 50-skyltarna. Jag lämnar helst inte lägenheten. Jag tänker tillbaka och kommer fram till att sist jag lämnade Eksjö (förutom ett besök hos kusiner i Aneby och Nässjö) var november 2012 då jag och en direktör åkte tåg till Växjö och såg Lakers-AIK. Sen partade vi ända in på småtimmarna kring hotellet. Har för mig att det var Halloween-helgen. Bakfull och jävlig satte jag mig på tåget hem. Det var fruktansvärt. Människor och tjatter överallt.
Det jag behöver finns här hemma. En dator, papper, penna, målartillbehör, en säng och ett kylskåp. Jag förstår inte varför man måste resa världen över för att leta efter någonting som kanske inte finns. Dessutom så tar det så mycket energi av mig. Jag kan inte sova, jag kan inte slappna av, jag blir spänd och får ångest. Det är mycket begärt. Det slår mig att det kanske dröjer ett tag till innan jag lämnar 50-skyltarna...