Jag har precis varit med om den längsta veckan i mitt liv. Jag som trodde att man kunde lita någorlunda på hemtjänsten.
Jag är förbannad. Jag är normalt sett ganska likgiltig. Absolut ingenting förvånar mig längre. Verkligheten överträffar texten gång på gång. Jag vet att jorden är en hemsk plats. Jag ser bara mörker. Men det stör mig inte nämnvärt för vi människor är som vi är. End of story. Men jag vet vad jag kan, vem jag är och kan ta det mesta. Jag skrattar åt allt dumt där ute och att hemtjänsten består av outbildad personal visste jag naturligtvis sedan tidigare men att de var helt odugliga var faktiskt lite förvånande. Ordet var outbildad. Men min mormor är faktiskt beroende av er.
Detta är ingen vetenskaplig artikel utan den är snarare baserad på känslor utifrån en begränsad empirisk studie med ett mycket litet urval. Det är möjligt att jag får äta upp det här. Kanske får jag en stroke i natt och blir beroende av hemtjänst livet ut. Då får det vara så, då vet ni vad jag tycker jag om er. Vill ni hämnas då? Fine, det förstärker bara min bild av er.
”Jag sätter mig på cykeln med en stor klump i halsen. Nu har hon inte tagit sin dagsmedicin på två dar. Hon glömde sin kvällsmedicin igår. Jag vet ju inte ens vad det är för mediciner men mamma sa att morgonmedicinen var viktigast. Jag skrev ju dessutom en lapp till hemtjänsten tills i morgon. Jag måste släppa det här nu annars blir jag galen av oro”
Tänk om man ägde ett stort pensionat eller bodde i Italien där man kunde leva tillsammans släktvis eller familjevis. Jag ser det framför mig och det jag ser är vackert och det är framför allt tryggt. Ett ord jag knappt kan stava till, jag tror inte att jag har känt mig trygg sedan september 1999. Kanske skulle det innehålla lite mer drama att bo så men det kompenseras med att vi kan ta hand om varandra på ett mycket enklare och smidigare sätt. Men i det här landet är det individen om gäller, man ska vara ensam och stark, göra karriär och till slut dö - helt ensam. För det slutar alltid likadant och det är ALDRIG vackert.
”Jag öppnar dörren och hon sitter och sover igen. Hon är knappt kontaktbar.”
Jag tänker tillbaka på min barndom och det jag ser är harmoni. Det finns en tid i alla familjer när allting är likt ett paradis. Glada, vackra, friska och lekande barn i symbios med lyckliga, unga och välmående föräldrar. Sedan finns det undantag men de flesta av oss har fått uppleva paradiset och det är jag djupt tacksam för. Men tiden i paradiset är, ur ett större perspektiv, väldigt kort.
Det här med att bli äldre, jag vet inte. Det är inte vackert. Du kan ha levt sunt, motionerat och avstått från alkohol osv. Du närmar dig nittio. Jag är ledsen men det spelar ingen roll vad du äter, om du avstår från alkohol eller inte, cykeltränar tre timmar om dagen. Gener spelar en så stor roll – uppenbarligen. Det du kanske förhindrar är möjligtvis en hjärtattack genom sunt levende men jag säger bara en sak – gener.
Sjuttio är det nya sextio, åttio är det nya sjuttio. Vilket jävla skitsnack. Nej, det är bara någon slags klen tröst och ett påstående som helt saknar grund. Vi försöker bara trycka undan vår rädsla. Men jag är ledsen, döden kommer att knacka på till slut ändå. Noppe tittade sig i spegeln och gillade inte vad han såg. Kanske visste han vad som låg runt hörnet. Han ville avsluta det värdigt. Ju mer jag tänker på det desto mer förstår jag. Jag känner likadant, minsta demenssymptom på mig – skjut mig omgående.
”Shit, stängde jag av spisen. Hon har ju ingen timer. Jo, men jag stängde av den. Eller? Gjorde jag inte det?”
Men åter till hemtjänsten. Jag menar de ska ju bara stå till tjänst. Se till att man äter, tar sina mediciner, prata lite, torka stjärt, diska och lite annat bestyr i hushållet. De behöver liksom inte laga maten själva. När det kommer till medicinerna behöver de liksom inte forska fram bästa lämpliga medicin för aktuellt besvär och de behöver heller inte hämta ut dem på apoteket. De behöver inte ens fördela dem i dosetten.
Nej, de behöver bara se till att initialt, vid veckans start, att måndagens medicin på morgonen blir tagen – vilka finns i facket överst till vänster i dosetten, vilken man når genom att dra ut skyddet till densamma. Sen ser man till att brukaren/patienten tar sin medicin OCH man lämnar inte lägenheten förrän alla mediciner i lucka nr ett till vänster är borta. Mycket enkelt, det är som att öppna en julkalender utan att få äta upp godiset själv, i det här fallet medicinen.
”Jo, jag stängde av spisen”
Sen snurrar man iväg till nästa patient för att sedermera se till att eftermiddagens medicin absorberas. Detta gör man genom att återigen dra bort skyddet till dosetten, ta fram medicinerna från facket näst överst till vänster i dosetten. Sen lämnar man inte brukaren/patienten FÖRRÄN medicinen är absorberad. Sen lämnar man lägenheten och snurrar iväg till en annan brukare/patient för att sedan komma tillbaka och se till så att kvällsmedicinen blir tagen. Kvällsmedicinen finner man då under "måndag" längst ner till vänster. Man drar bort skyddet och tar fram medicinerna från det nedersta facket. Precis som man gjorde tidigare under dagen. Sen lämnar man inte lägenheten förrän man med säkerhet vet att dagens medicin under måndagen är tagen. Det löser man genom att se till så att alla fack i dosetten under måndagen är tomma. Sedan upprepar man samma procedur under hela veckan. Detta är en av uppgifterna av många och en ganska viktig sådan, men absolut inte ouppnåelig, inom hemtjänsten.
”Jag drar en lättnadens suck. Nu är det onsdag och hon har tagit sin medicin precis som hon ska”
Jag vet, det låter absolut inte som ett jobb man väljer att ta – men man har oftast inget alternativ. För ofta har du fått barn alldeles för tidigt och är låst i något tråkigt förhållande totalt utan innehåll och mening. Då prioriteras utbildning bort. Har du valt att jobba inom hemtjänsten av annat skäl – innebär det att du inte har läshuvud. Sorry for you. Det är ungefär som med porrindustrin som med hemtjänsten. Det är liksom ingen som väljer att göra porrfilm. Det är till för dem som blir över.
Lyckligtvis fungerade det bättre under veckan efter att jag skrivit en lapp till hemtjänsten. Men nu har jag fått en inblick i helvetets nedersta käft – hemtjänsten. Jag drar alla över en kam här men de har faktiskt en sak gemensamt – de är outbildade och väldigt långt ner i näringskedjan. Skriker de efter högre lön har de absolut ingenting att komma med.
Jag är förbannad. Jag är normalt sett ganska likgiltig. Absolut ingenting förvånar mig längre. Verkligheten överträffar texten gång på gång. Jag vet att jorden är en hemsk plats. Jag ser bara mörker. Men det stör mig inte nämnvärt för vi människor är som vi är. End of story. Men jag vet vad jag kan, vem jag är och kan ta det mesta. Jag skrattar åt allt dumt där ute och att hemtjänsten består av outbildad personal visste jag naturligtvis sedan tidigare men att de var helt odugliga var faktiskt lite förvånande. Ordet var outbildad. Men min mormor är faktiskt beroende av er.
Detta är ingen vetenskaplig artikel utan den är snarare baserad på känslor utifrån en begränsad empirisk studie med ett mycket litet urval. Det är möjligt att jag får äta upp det här. Kanske får jag en stroke i natt och blir beroende av hemtjänst livet ut. Då får det vara så, då vet ni vad jag tycker jag om er. Vill ni hämnas då? Fine, det förstärker bara min bild av er.
”Jag sätter mig på cykeln med en stor klump i halsen. Nu har hon inte tagit sin dagsmedicin på två dar. Hon glömde sin kvällsmedicin igår. Jag vet ju inte ens vad det är för mediciner men mamma sa att morgonmedicinen var viktigast. Jag skrev ju dessutom en lapp till hemtjänsten tills i morgon. Jag måste släppa det här nu annars blir jag galen av oro”
Tänk om man ägde ett stort pensionat eller bodde i Italien där man kunde leva tillsammans släktvis eller familjevis. Jag ser det framför mig och det jag ser är vackert och det är framför allt tryggt. Ett ord jag knappt kan stava till, jag tror inte att jag har känt mig trygg sedan september 1999. Kanske skulle det innehålla lite mer drama att bo så men det kompenseras med att vi kan ta hand om varandra på ett mycket enklare och smidigare sätt. Men i det här landet är det individen om gäller, man ska vara ensam och stark, göra karriär och till slut dö - helt ensam. För det slutar alltid likadant och det är ALDRIG vackert.
”Jag öppnar dörren och hon sitter och sover igen. Hon är knappt kontaktbar.”
Jag tänker tillbaka på min barndom och det jag ser är harmoni. Det finns en tid i alla familjer när allting är likt ett paradis. Glada, vackra, friska och lekande barn i symbios med lyckliga, unga och välmående föräldrar. Sedan finns det undantag men de flesta av oss har fått uppleva paradiset och det är jag djupt tacksam för. Men tiden i paradiset är, ur ett större perspektiv, väldigt kort.
Det här med att bli äldre, jag vet inte. Det är inte vackert. Du kan ha levt sunt, motionerat och avstått från alkohol osv. Du närmar dig nittio. Jag är ledsen men det spelar ingen roll vad du äter, om du avstår från alkohol eller inte, cykeltränar tre timmar om dagen. Gener spelar en så stor roll – uppenbarligen. Det du kanske förhindrar är möjligtvis en hjärtattack genom sunt levende men jag säger bara en sak – gener.
Sjuttio är det nya sextio, åttio är det nya sjuttio. Vilket jävla skitsnack. Nej, det är bara någon slags klen tröst och ett påstående som helt saknar grund. Vi försöker bara trycka undan vår rädsla. Men jag är ledsen, döden kommer att knacka på till slut ändå. Noppe tittade sig i spegeln och gillade inte vad han såg. Kanske visste han vad som låg runt hörnet. Han ville avsluta det värdigt. Ju mer jag tänker på det desto mer förstår jag. Jag känner likadant, minsta demenssymptom på mig – skjut mig omgående.
”Shit, stängde jag av spisen. Hon har ju ingen timer. Jo, men jag stängde av den. Eller? Gjorde jag inte det?”
Men åter till hemtjänsten. Jag menar de ska ju bara stå till tjänst. Se till att man äter, tar sina mediciner, prata lite, torka stjärt, diska och lite annat bestyr i hushållet. De behöver liksom inte laga maten själva. När det kommer till medicinerna behöver de liksom inte forska fram bästa lämpliga medicin för aktuellt besvär och de behöver heller inte hämta ut dem på apoteket. De behöver inte ens fördela dem i dosetten.
Nej, de behöver bara se till att initialt, vid veckans start, att måndagens medicin på morgonen blir tagen – vilka finns i facket överst till vänster i dosetten, vilken man når genom att dra ut skyddet till densamma. Sen ser man till att brukaren/patienten tar sin medicin OCH man lämnar inte lägenheten förrän alla mediciner i lucka nr ett till vänster är borta. Mycket enkelt, det är som att öppna en julkalender utan att få äta upp godiset själv, i det här fallet medicinen.
”Jo, jag stängde av spisen”
Sen snurrar man iväg till nästa patient för att sedermera se till att eftermiddagens medicin absorberas. Detta gör man genom att återigen dra bort skyddet till dosetten, ta fram medicinerna från facket näst överst till vänster i dosetten. Sen lämnar man inte brukaren/patienten FÖRRÄN medicinen är absorberad. Sen lämnar man lägenheten och snurrar iväg till en annan brukare/patient för att sedan komma tillbaka och se till så att kvällsmedicinen blir tagen. Kvällsmedicinen finner man då under "måndag" längst ner till vänster. Man drar bort skyddet och tar fram medicinerna från det nedersta facket. Precis som man gjorde tidigare under dagen. Sen lämnar man inte lägenheten förrän man med säkerhet vet att dagens medicin under måndagen är tagen. Det löser man genom att se till så att alla fack i dosetten under måndagen är tomma. Sedan upprepar man samma procedur under hela veckan. Detta är en av uppgifterna av många och en ganska viktig sådan, men absolut inte ouppnåelig, inom hemtjänsten.
”Jag drar en lättnadens suck. Nu är det onsdag och hon har tagit sin medicin precis som hon ska”
Jag vet, det låter absolut inte som ett jobb man väljer att ta – men man har oftast inget alternativ. För ofta har du fått barn alldeles för tidigt och är låst i något tråkigt förhållande totalt utan innehåll och mening. Då prioriteras utbildning bort. Har du valt att jobba inom hemtjänsten av annat skäl – innebär det att du inte har läshuvud. Sorry for you. Det är ungefär som med porrindustrin som med hemtjänsten. Det är liksom ingen som väljer att göra porrfilm. Det är till för dem som blir över.
Lyckligtvis fungerade det bättre under veckan efter att jag skrivit en lapp till hemtjänsten. Men nu har jag fått en inblick i helvetets nedersta käft – hemtjänsten. Jag drar alla över en kam här men de har faktiskt en sak gemensamt – de är outbildade och väldigt långt ner i näringskedjan. Skriker de efter högre lön har de absolut ingenting att komma med.