MULHOLLAND DRIVE - MISE EN SCENE
Inledning
Jag har tittat närmare på David Lynch´s Mulholland Drive (2001). En film som skiljer sig från det klassiska hollywood-berättandet på så sätt att den innehåller många drömsekvenser och en rad flashbacks och där huvudkaraktären inte har något direkt mål. Jag har valt att analysera filmen huvudsakligen utifrån mise en scene men kommer beröra andra områden såsom ljud då de går lite i vartannat. Mise en scene betyder bokstavligen putting in to the scene (Bordwell & Thompson, 2013, s. 113) och består av allt det som vi ser i bild. Jag kommer fokusera i synnerhet på hur Lynch använt sig av färgsymbolik och bilder för att förstärka känslor och på så sätt få oss att förstå hur allting egentligen hänger ihop i filmen.
Allmänt om filmen
Mulholland Drive är ingen enkel rak historia utan filmen är snarare ett konstverk om en ung kvinnas undermedvetna skuldkänslor och tankar. Det är en subjektiv historia från en psykiskt sjuk karaktärs inre gestaltat i bilder, känslor och magnifikt ljud från Angelo Badalementi.
Mulholland Drive handlar om en naiv ung traumatiserad kvinna, Diane (Naomi Watts), som kommer till Hollywood med skådespelarambitioner. Hon träffar en likasinnad i Camilla (Laura Elena Harring) och de inleder sedermera en relation. Det finns en stark passion men också en stark konkurrens mellan de båda kvinnorna. De söker samma huvudroll i Keshers nya film. Camilla får rollen samtidigt som Diane blir förkrossad. Camilla inleder sedermera en romans med regissören. Camilla och Diane går här skilda vägar, både på ett mänskligt och yrkesmässigt plan. Camilla lever det glamourösa Hollywood-livet medan Diane tvingas ta småjobb och till slut prostituera sig. Detta är verkligheten i filmen.
Det vi ser i filmen är dock något annat. Det vi ser är hur Diane med hjälp av sina försvarsmekanismer skapar en alternativ drömvärld där hon får spela huvudrollen. Verkligheten är för svår. I verkligheten är hon djupt olycklig och utom allt hopp. Hon skapar Betty. Hon skapar den tjej hon en gång var; en livsglad ung naiv flicka som kommer till Hollywood för att göra karriär. Det finns ingen svartsjuka eller konkurrens. Hon skapar också en persona till Camilla - Rita som har tappat minnet och är allmänt förvirrad. Kort sagt, hon skapar ett starkare jag och en svagare Camilla/Rita.
Allmänt om mise en scene i filmen
Mulholland Drive är en suggestiv och surrealistisk thriller. Den är mörk, mystisk och ger till och från en stark obehagskänsla. Den förmedlar också en “film-noir”-känsla. “Film-noir” refererar till mörka filmer, från 1940-1950-talet, som innehåller hårdkokta detektiver och där vanliga människor begår brott. Oftast finns också en förförisk kvinna (femme fatale) som lurar in protagonisten i en farlig lek (Bordwell & Thompson, 2013, s. 415). Mulholland Drive kvalificerar sig delvis som en noir-film då filmen utspelar sig i en cynisk och dyster värld full av falskhet och korruption (Hollywood). Rekvisita och kostym samt musik är mycket 50-tal och den förföriska kvinnan skulle då vara Camilla.
Lynch en bra bildberättare och han växlar mellan närbilder och ovanliga vinklar på distans. Han använder sig av bilder för att förmedla känslor. Redan i filmens inledning ser vi ett montage av bilder. Filmens anslag börjar med att vi ser en jitterbug-tävlig, snyggt illustrerat med dansare i 50-talskläder mot lila bakgrund, som Diane vinner. Därefter ser vi en stolt och lycklig Diane vid sidan av sina morföräldrar. Till sist hör vi en kvinnas ansträngda andning, ett diegistiskt off-screen ljud, där kameran följer från kvinnans point of view när hon närmar sig en rosa kudde och ett rosa täcke. Sen ser vi en fadeout/fade in och vi blir likt en kuslig dröm förförda av Angelo Badalementis temamusik till bilderna av en svart limousine som rullar i mörkret på Mulholland Drive. Fade out innebär att bilden släcks långsamt till svart och fade in innebär att bilden långsamt blir ljusare och ljusare (Bordwell & Thompson, 2013, s. 219). Vidare ser vi en extreme long shot över Los Angeles som är upplyst likt drömmarnas stad. Extreme long shot innebär att staden är filmad ungefär som från ett fågelögas perspektiv (Bordwell & Thompson, 2013, s.190).
Om vi analyserar anslaget och filmens inledning ur ett större perspektiv så symboliserar jitterbug-tävlingen hopp och lycka. Den symboliserar också uppmärksamhet då om vi är noggranna ser morföräldrarna på var sin sida av Diane efter att hon vunnit tävlingen. Det var någonstans här Diane kände att hon verkligen ville och kanske kunde bli en filmstjärna. En tid då allt var möjligt. Samtidigt så symboliserar tävlingen och morföräldrarna (med tanke på filmens slut) också falskhet och krossade drömmar. Eller som cowboyen säger (http://www.youtube.com/watch?v=a2-65MO5DuQ, 2:07) “Now... did you answer cause you thought that's what I wanted to hear, or did you think about what I said and answer cause you truly believe that to be right?” Bilden över Los Angeles symboliserar förhoppningar och drömmar om ett liv i stjärnglans. Samtidigt symboliserar den också med tanke på att Lynch använt sig av extreme long shot någonting som är väldigt långt borta och som är väldigt svårt att nå. Det rosa täcket i kombination med en kvinnas ansträngda andning följt av den mystiska intromusiken är intressant. Det rosa symboliserar ungdom och oskuldsfullhet. Medan den ansträngda andningen symboliserar ångest, skuld och skam. Redan i anslaget får vi se prov på hur Lynch använder färger, bilder och musik för att förmedla filmens viktigaste känslor drömmar, naivitet, falska förhoppningar, skuld och ångest.
Ljuset spelar också en stor roll för förmedlandet av känslor. När Betty (drömversionen av Diane) kommer till Hollywood (ca 17 min. in i filmen) är det väldigt ljust. Ljuset symboliserar hög närvaro och hög medvetenhet. Betty framstår som nyfiken, förväntansfull och lycklig. Hon tittar sig nyfiket runt omkring och verkar ta intryck av allt hon ser. Här finns inga demoner eller depression. Lynch använder sig av närbilder på Betty för att förmedla hennes naiva karaktär. Närbilder förstärker ansiktsuttryck och kroppspråk (Bordwell & Thompson, 2013, s. 190). Hon ler och andas djupt och tittar sig runt omkring. Skärpta pigga ögon och god kroppshållning. Hon är kläd i en rosa tröja som till och med nästan är för liten, apropå oskuldsfullhet och ungdom. Jämför det med hur Betty/Diane gestaltas i lägenheten i slutet av filmen där hon gestaltas som deprimerad och utan hopp.
Morföräldrarna är också placerade i denna scen. Mormorns uttryckssätt och beteende är anmärkningsvärt falskt. Hon ler påklistrat och lutar huvudet snett nedåt när hon pratar med Betty. Bevis för att det är falskt ser vi när morföräldrarna har sagt farväl till Betty och vi ser dem i en limousine. De ler påklistrat för att sedan skratta och titta på varandra. Det intressanta i denna scen är musiken. Vi hör dyster mörk musik till bilder av morföräldrarna som ler och skrattar i en limousine. De avger en känsla av att Betty/Diane numera får klara sig själv och att det är ganska skönt att bli av med henne. Åtminstone så är det så Betty/Diane känner då vi ser filmen ur hennes perspektiv. I filmens slut så får vi se hur Diane jagas av sina morföräldrar precis innan hon tar självmord. Det tyder på ett komplext förhållande till sina morföräldrar. Lynch använder sig återigen av symbolism för att förklara hur ett litet problem, eller några små ord kan leda till katastrofala följder. Han gestaltar morföräldrarna som små figurer, så små att de kan krypa under en dörrspringa för att ta sig in till Diane för att sedan bli större och jaga henne in i sovrummet.
Filmen måste ses flera gånger för att den ska listas ut. Det finns en mängd ledtrådar längs vägen. Lynch använder sig mycket av symbolism, färger och ljussättningar för att hjälpa oss. Huvudkaraktärerna är Betty/Diane och Camilla/Rita. För att lista ut vilka av dem som är sanna så har Lynch använt sig av vissa knep. Inledningsscenen när bilen rullar på Mulholland Drive återkommer exempelvis i slutet av filmen. I inledningen så är det Rita/Camilla som sitter i bilen och i slutet så är det Diane/Betty som sitter i bilen. Karaktärer som har presenterats under resans gång återkommer sedan i middagsscenen i Adam Keshers hus kring Mulholland Drive. Känslorna på middagen är starka då Adam och Camilla har någonting att berätta. De lever lyckliga tillsammans och är inte sena med att visa det. Dianes svartsjuka blir större och större. Det brister för henne under middagsscenen. Lynch visar det genom en snabb scenväxling från middagen till kaféet (Winkies) och illustrerar Dianes känslor genom att servitrisen tappar en kaffekopp i golvet.
Filmklipp 1
https://www.youtube.com/watch?v=UozhOo0Dt4o
Jag har varit inne på hur Lynch använder sig av metaforer och symboler för att förstärka känslor. Jag har valt en ren metafor-scen i filmen.
Vi befinner oss inne på ett kafé Winkies. Polissirenerna i inledningen är intressant. Ytterligare ett exempel på hur Lynch använder sig av symbolik för att förstärka subjektiva känslor då kaféet är starkt förknippat med traumatiska upplevelser för Diane. Sirenen symboliserar fara, kanske ett barns rädsla för olycka, blod etc. medan kaféet är en traumaindikator då det var här hon fattade beslutet om ett beställningsmord på Camilla.
Filmklippet är alltså ur Dianes undermedvetna och är en scen som är en ”dröm i drömmen” i filmen. Vi ser Dan och Herb sitta och samtala vid ett bord. Detta är en metafor för Dianes rädslor och tankar gestaltade av Dan. Dan är en man som hon av ren slump, i slutet av filmen, ser på SAMMA kafé där hon genomför avtalet om ett beställningsmord. Dan berättar om en återkommande dröm han har. Han har en stor rädsla för ”mannen runt hörnet” nedanför kaféet. Herb föreslår att de ska gå och titta efter. Dan instämmer och säger ”för att bli av med den här fruktansvärda känslan”. Här använder sig Lynch av att låta någon annan få berätta hur Diane kände i samband med att hon anlitade en torped. Hon stod inte ut med att vara misslyckad samtidigt som Camilla var framgångsrik och lycklig. De går ut och ner mot baksidan av kaféet. Det är väldigt ljust i denna scen. Att det är ljust är ingen slump då Lynch är inspirerad av Ingmar Bergman. På dagen kan vi inte gömma oss och i Bergmans filmer kom demonerna ofta fram i dagsljus (ex. Smultronstället, 1957).
De går långsamt ner mot baksidan. För att förstärka Dans ångest är han likblek och svettas. Vi får följa ljudupptagningar från Dans point of view. Ljudet från Herbs röst och omringande ljud är som ett eko, ett tomrum eller som om man fått en rejäl smäll på vardera öra. Som om det slagit lock för öronen ordentligt. Detta förstärker känslan av den ångest Dan känner när han är på väg ner för trappan mot ”mannen runt hörnet”. Kameran svajar en aning när vi ser trappan från Dans point of view. Detta förstärker den panikångest och olustighetskänsla han känner. Han är svimfärdig. Han närmar sig nu hörnet där den otäcka mannen tros finnas. Nu kommer vi till ett av filmvärldens mest skrämmande och överraskande klipp. Fram kommer ett otäckt monster. Monstret är skitig, har flötigt hår, trasiga kläder etc. och stirrar Dan rätt i ögonen som handlöst faller till marken. Dan skräms till döds. Det otäcka monstret symboliserar Dianes största rädslor; att bli en fattig, ensam, skitig, olycklig, misslyckad och skamfull människa.
För att förstå scenen fullt ut krävs att vi senare i filmen tittar på en scen där Diane och Joe, torpeden, sluter avtal om mordet på Camilla på SAMMA kafé. Samtidigt får där också reda på hur Diane får idén att skapa Betty. På servitrisens namnbricka kan läsa ”Betty”. Dianes oskuldsfullhet dör på Winkies då hon fattar besluet om att att låta mörda sin käraste. Joe lämnar över en blå nyckel till Diane och säger ”när det är över så kommer du att hitta den där jag sa”. Färgen blått är en återkommande färg i filmen och symboliserar någonting som är mellan dröm och verklighet, en slags gråzon (mer om det längre ner). Samtidigt så ser Diane mannen som Dan gestaltar i filmklippet. Vi kan då anta att nyckeln ligger runt hörnet av Winkies. Beviset för att Camilla är död finns runt hörnet av kaféet och hörnet blir då starkt förknippat med skuld och ångest för Diane vilket monstret symboliserar i filmklippet.
Filmklipp 2
https://www.youtube.com/watch?v=O4fHaDM9FQA
Scenen börjar med att vi närmar oss ”Club Silencio” på avstånd. Färgen på skylten in till klubben är blå och dessutom ser vi ett blått sken när Diane och Rita går in genom entrén. Nu blir det riktigt intressant då det här är en av de sista scenerna innan Diane/Betty vaknar. Som jag nämnde ovan så symboliserar blått genom hela filmen ett slags gränsland mellan dröm och verklighet. Eller som Dan säger ”It´s not day or night, it´s kind of half night you know”. Väl inne på Club Silencio inser Betty/Diane successivt att allt är en illusion.
Vi ser mycket röda färger i scenen. Vi ser det röda draperiet som är klassiskt från Lynchs TV-serie Twin Peaks. Betty har en röd tröja på sig, vi ser röda stolar i salongen osv. Rött symboliserar den spänning som mer och mer uppenbarar sig mellan Betty/Diane och Rita/Camilla. Det symboliserar också det drama som väntar runt hörnet i form av ett beställningsmord.
Läktaren är halvfull och symboliserar kanske hur teatern och andra konstnärer får slita inför tomma läktare men där de samtidigt förmedlar hög konstnärlig närvaro. Samtidigt får Hollywood all uppmärksamhet och fyller biosalongerna men där filmerna kanske inte alltid förmedlar konstnärlig närvaro.
Rita och Betty sätter sig ner och tar intryck av det som händer på scenen. De blir mer och mer berörda och insiktsfulla båda två. Det intressanta är förändringen i deras karaktärer. Betty går från naiv och strålande till insiktsfull och ledsen. Rita går från förvirrad och rädd till insiktsfull och ledsen. Lynch gestaltar detta genom extreme close ups på både Rita och Betty. I synnerhet ser vi extreme close ups i deras ögon. Då Diane/Betty är på väg att vakna förmedlar denna scen de känslor hon har i samband med uppvaknandet, hon vill inte vakna, hon vill fortfarande vara Betty. Hon vill fortsätta att vara ”i det blå”. hon vill inte ha ihjäl sin stora kärlek och tillika konkurrent, Camilla. Hon vill inte vakna full av ånger, skuld och skam.
Sammanfattning
Lynch´s Mulholland Drive är ett mästerverk och ett konstverk där vi som åskådare får leka detektiver för att lista ut vad som är nuet, flashbacks, dröm och sanning i filmen. Han använder sig främst av färgsymbolik, metaforer och upprepning av scener som hjälpmedel för oss åskådare. De filmklipp jag har valt visar hur Lynch använder sig av metaforer, uttryckssätt, ljussättning och färgsymbolik för att gestalta känslor och berätta en komplex historia.
Färgen blå är återkommande och står för att vi befinner oss någonstans mellan dröm och verklighet – in the blue. Blå kan också stå för naivitet – man lever i det blå. Diane/Betty är ofta klädd i trånga rosa tröjor i filmens inledning och illustrerar den naivitet och känsla av ungdom hon en gång har haft.
Han använder karaktärer, som huvudkaraktären Diane slumpmässigt ser i verkligheten, att gestaltas i drömmen. Han använder dessa karaktärers uttryckssätt i olika scener genom att egentligen illustrera Dianes känslor. Vi har cowboyen som talar regissören Adam Kesher till rätta i en komisk och mystisk scen. Det vi egentligen hör i scenen är Dianes känslor gentemot regissören efter att hon inte fick huvudrollen i en film. Vi har Dan på kaféet som jag analyserat djupare som illustrerar Dianes rädslor.
Skådespeleriet är också bra, i synnerhet av Naomi Watts och detta är särskilt viktigt då detta inte är en vanlig historia utan en film om Dianes subjektiva känslor. Valet av en oerfaren och i den stunden relativt misslyckad skådespelare som Naomi Watts var, tror jag var väl medvetet. Naomi spelar sig själv ur många aspekter. Hon är från Australien och kom till Los Angeles i ungefär samma veva som Nicole Kidman. De kände tydligen varandra väl i Australien. Väl i Los Angeles och Hollywood fick Kidman fick storroll på storroll medan Naomi Watts fick roller i B-skräckisar och reklamfilmer. Den erfarenheten drog Naomi nytta av i rollen som Diane i Mulholland Drive.
Musiken av Angelo Badalementi är också magnifik och drar med oss i den mentala resan kring Mulholland Drive.
Inledning
Jag har tittat närmare på David Lynch´s Mulholland Drive (2001). En film som skiljer sig från det klassiska hollywood-berättandet på så sätt att den innehåller många drömsekvenser och en rad flashbacks och där huvudkaraktären inte har något direkt mål. Jag har valt att analysera filmen huvudsakligen utifrån mise en scene men kommer beröra andra områden såsom ljud då de går lite i vartannat. Mise en scene betyder bokstavligen putting in to the scene (Bordwell & Thompson, 2013, s. 113) och består av allt det som vi ser i bild. Jag kommer fokusera i synnerhet på hur Lynch använt sig av färgsymbolik och bilder för att förstärka känslor och på så sätt få oss att förstå hur allting egentligen hänger ihop i filmen.
Allmänt om filmen
Mulholland Drive är ingen enkel rak historia utan filmen är snarare ett konstverk om en ung kvinnas undermedvetna skuldkänslor och tankar. Det är en subjektiv historia från en psykiskt sjuk karaktärs inre gestaltat i bilder, känslor och magnifikt ljud från Angelo Badalementi.
Mulholland Drive handlar om en naiv ung traumatiserad kvinna, Diane (Naomi Watts), som kommer till Hollywood med skådespelarambitioner. Hon träffar en likasinnad i Camilla (Laura Elena Harring) och de inleder sedermera en relation. Det finns en stark passion men också en stark konkurrens mellan de båda kvinnorna. De söker samma huvudroll i Keshers nya film. Camilla får rollen samtidigt som Diane blir förkrossad. Camilla inleder sedermera en romans med regissören. Camilla och Diane går här skilda vägar, både på ett mänskligt och yrkesmässigt plan. Camilla lever det glamourösa Hollywood-livet medan Diane tvingas ta småjobb och till slut prostituera sig. Detta är verkligheten i filmen.
Det vi ser i filmen är dock något annat. Det vi ser är hur Diane med hjälp av sina försvarsmekanismer skapar en alternativ drömvärld där hon får spela huvudrollen. Verkligheten är för svår. I verkligheten är hon djupt olycklig och utom allt hopp. Hon skapar Betty. Hon skapar den tjej hon en gång var; en livsglad ung naiv flicka som kommer till Hollywood för att göra karriär. Det finns ingen svartsjuka eller konkurrens. Hon skapar också en persona till Camilla - Rita som har tappat minnet och är allmänt förvirrad. Kort sagt, hon skapar ett starkare jag och en svagare Camilla/Rita.
Allmänt om mise en scene i filmen
Mulholland Drive är en suggestiv och surrealistisk thriller. Den är mörk, mystisk och ger till och från en stark obehagskänsla. Den förmedlar också en “film-noir”-känsla. “Film-noir” refererar till mörka filmer, från 1940-1950-talet, som innehåller hårdkokta detektiver och där vanliga människor begår brott. Oftast finns också en förförisk kvinna (femme fatale) som lurar in protagonisten i en farlig lek (Bordwell & Thompson, 2013, s. 415). Mulholland Drive kvalificerar sig delvis som en noir-film då filmen utspelar sig i en cynisk och dyster värld full av falskhet och korruption (Hollywood). Rekvisita och kostym samt musik är mycket 50-tal och den förföriska kvinnan skulle då vara Camilla.
Lynch en bra bildberättare och han växlar mellan närbilder och ovanliga vinklar på distans. Han använder sig av bilder för att förmedla känslor. Redan i filmens inledning ser vi ett montage av bilder. Filmens anslag börjar med att vi ser en jitterbug-tävlig, snyggt illustrerat med dansare i 50-talskläder mot lila bakgrund, som Diane vinner. Därefter ser vi en stolt och lycklig Diane vid sidan av sina morföräldrar. Till sist hör vi en kvinnas ansträngda andning, ett diegistiskt off-screen ljud, där kameran följer från kvinnans point of view när hon närmar sig en rosa kudde och ett rosa täcke. Sen ser vi en fadeout/fade in och vi blir likt en kuslig dröm förförda av Angelo Badalementis temamusik till bilderna av en svart limousine som rullar i mörkret på Mulholland Drive. Fade out innebär att bilden släcks långsamt till svart och fade in innebär att bilden långsamt blir ljusare och ljusare (Bordwell & Thompson, 2013, s. 219). Vidare ser vi en extreme long shot över Los Angeles som är upplyst likt drömmarnas stad. Extreme long shot innebär att staden är filmad ungefär som från ett fågelögas perspektiv (Bordwell & Thompson, 2013, s.190).
Om vi analyserar anslaget och filmens inledning ur ett större perspektiv så symboliserar jitterbug-tävlingen hopp och lycka. Den symboliserar också uppmärksamhet då om vi är noggranna ser morföräldrarna på var sin sida av Diane efter att hon vunnit tävlingen. Det var någonstans här Diane kände att hon verkligen ville och kanske kunde bli en filmstjärna. En tid då allt var möjligt. Samtidigt så symboliserar tävlingen och morföräldrarna (med tanke på filmens slut) också falskhet och krossade drömmar. Eller som cowboyen säger (http://www.youtube.com/watch?v=a2-65MO5DuQ, 2:07) “Now... did you answer cause you thought that's what I wanted to hear, or did you think about what I said and answer cause you truly believe that to be right?” Bilden över Los Angeles symboliserar förhoppningar och drömmar om ett liv i stjärnglans. Samtidigt symboliserar den också med tanke på att Lynch använt sig av extreme long shot någonting som är väldigt långt borta och som är väldigt svårt att nå. Det rosa täcket i kombination med en kvinnas ansträngda andning följt av den mystiska intromusiken är intressant. Det rosa symboliserar ungdom och oskuldsfullhet. Medan den ansträngda andningen symboliserar ångest, skuld och skam. Redan i anslaget får vi se prov på hur Lynch använder färger, bilder och musik för att förmedla filmens viktigaste känslor drömmar, naivitet, falska förhoppningar, skuld och ångest.
Ljuset spelar också en stor roll för förmedlandet av känslor. När Betty (drömversionen av Diane) kommer till Hollywood (ca 17 min. in i filmen) är det väldigt ljust. Ljuset symboliserar hög närvaro och hög medvetenhet. Betty framstår som nyfiken, förväntansfull och lycklig. Hon tittar sig nyfiket runt omkring och verkar ta intryck av allt hon ser. Här finns inga demoner eller depression. Lynch använder sig av närbilder på Betty för att förmedla hennes naiva karaktär. Närbilder förstärker ansiktsuttryck och kroppspråk (Bordwell & Thompson, 2013, s. 190). Hon ler och andas djupt och tittar sig runt omkring. Skärpta pigga ögon och god kroppshållning. Hon är kläd i en rosa tröja som till och med nästan är för liten, apropå oskuldsfullhet och ungdom. Jämför det med hur Betty/Diane gestaltas i lägenheten i slutet av filmen där hon gestaltas som deprimerad och utan hopp.
Morföräldrarna är också placerade i denna scen. Mormorns uttryckssätt och beteende är anmärkningsvärt falskt. Hon ler påklistrat och lutar huvudet snett nedåt när hon pratar med Betty. Bevis för att det är falskt ser vi när morföräldrarna har sagt farväl till Betty och vi ser dem i en limousine. De ler påklistrat för att sedan skratta och titta på varandra. Det intressanta i denna scen är musiken. Vi hör dyster mörk musik till bilder av morföräldrarna som ler och skrattar i en limousine. De avger en känsla av att Betty/Diane numera får klara sig själv och att det är ganska skönt att bli av med henne. Åtminstone så är det så Betty/Diane känner då vi ser filmen ur hennes perspektiv. I filmens slut så får vi se hur Diane jagas av sina morföräldrar precis innan hon tar självmord. Det tyder på ett komplext förhållande till sina morföräldrar. Lynch använder sig återigen av symbolism för att förklara hur ett litet problem, eller några små ord kan leda till katastrofala följder. Han gestaltar morföräldrarna som små figurer, så små att de kan krypa under en dörrspringa för att ta sig in till Diane för att sedan bli större och jaga henne in i sovrummet.
Filmen måste ses flera gånger för att den ska listas ut. Det finns en mängd ledtrådar längs vägen. Lynch använder sig mycket av symbolism, färger och ljussättningar för att hjälpa oss. Huvudkaraktärerna är Betty/Diane och Camilla/Rita. För att lista ut vilka av dem som är sanna så har Lynch använt sig av vissa knep. Inledningsscenen när bilen rullar på Mulholland Drive återkommer exempelvis i slutet av filmen. I inledningen så är det Rita/Camilla som sitter i bilen och i slutet så är det Diane/Betty som sitter i bilen. Karaktärer som har presenterats under resans gång återkommer sedan i middagsscenen i Adam Keshers hus kring Mulholland Drive. Känslorna på middagen är starka då Adam och Camilla har någonting att berätta. De lever lyckliga tillsammans och är inte sena med att visa det. Dianes svartsjuka blir större och större. Det brister för henne under middagsscenen. Lynch visar det genom en snabb scenväxling från middagen till kaféet (Winkies) och illustrerar Dianes känslor genom att servitrisen tappar en kaffekopp i golvet.
Filmklipp 1
https://www.youtube.com/watch?v=UozhOo0Dt4o
Jag har varit inne på hur Lynch använder sig av metaforer och symboler för att förstärka känslor. Jag har valt en ren metafor-scen i filmen.
Vi befinner oss inne på ett kafé Winkies. Polissirenerna i inledningen är intressant. Ytterligare ett exempel på hur Lynch använder sig av symbolik för att förstärka subjektiva känslor då kaféet är starkt förknippat med traumatiska upplevelser för Diane. Sirenen symboliserar fara, kanske ett barns rädsla för olycka, blod etc. medan kaféet är en traumaindikator då det var här hon fattade beslutet om ett beställningsmord på Camilla.
Filmklippet är alltså ur Dianes undermedvetna och är en scen som är en ”dröm i drömmen” i filmen. Vi ser Dan och Herb sitta och samtala vid ett bord. Detta är en metafor för Dianes rädslor och tankar gestaltade av Dan. Dan är en man som hon av ren slump, i slutet av filmen, ser på SAMMA kafé där hon genomför avtalet om ett beställningsmord. Dan berättar om en återkommande dröm han har. Han har en stor rädsla för ”mannen runt hörnet” nedanför kaféet. Herb föreslår att de ska gå och titta efter. Dan instämmer och säger ”för att bli av med den här fruktansvärda känslan”. Här använder sig Lynch av att låta någon annan få berätta hur Diane kände i samband med att hon anlitade en torped. Hon stod inte ut med att vara misslyckad samtidigt som Camilla var framgångsrik och lycklig. De går ut och ner mot baksidan av kaféet. Det är väldigt ljust i denna scen. Att det är ljust är ingen slump då Lynch är inspirerad av Ingmar Bergman. På dagen kan vi inte gömma oss och i Bergmans filmer kom demonerna ofta fram i dagsljus (ex. Smultronstället, 1957).
De går långsamt ner mot baksidan. För att förstärka Dans ångest är han likblek och svettas. Vi får följa ljudupptagningar från Dans point of view. Ljudet från Herbs röst och omringande ljud är som ett eko, ett tomrum eller som om man fått en rejäl smäll på vardera öra. Som om det slagit lock för öronen ordentligt. Detta förstärker känslan av den ångest Dan känner när han är på väg ner för trappan mot ”mannen runt hörnet”. Kameran svajar en aning när vi ser trappan från Dans point of view. Detta förstärker den panikångest och olustighetskänsla han känner. Han är svimfärdig. Han närmar sig nu hörnet där den otäcka mannen tros finnas. Nu kommer vi till ett av filmvärldens mest skrämmande och överraskande klipp. Fram kommer ett otäckt monster. Monstret är skitig, har flötigt hår, trasiga kläder etc. och stirrar Dan rätt i ögonen som handlöst faller till marken. Dan skräms till döds. Det otäcka monstret symboliserar Dianes största rädslor; att bli en fattig, ensam, skitig, olycklig, misslyckad och skamfull människa.
För att förstå scenen fullt ut krävs att vi senare i filmen tittar på en scen där Diane och Joe, torpeden, sluter avtal om mordet på Camilla på SAMMA kafé. Samtidigt får där också reda på hur Diane får idén att skapa Betty. På servitrisens namnbricka kan läsa ”Betty”. Dianes oskuldsfullhet dör på Winkies då hon fattar besluet om att att låta mörda sin käraste. Joe lämnar över en blå nyckel till Diane och säger ”när det är över så kommer du att hitta den där jag sa”. Färgen blått är en återkommande färg i filmen och symboliserar någonting som är mellan dröm och verklighet, en slags gråzon (mer om det längre ner). Samtidigt så ser Diane mannen som Dan gestaltar i filmklippet. Vi kan då anta att nyckeln ligger runt hörnet av Winkies. Beviset för att Camilla är död finns runt hörnet av kaféet och hörnet blir då starkt förknippat med skuld och ångest för Diane vilket monstret symboliserar i filmklippet.
Filmklipp 2
https://www.youtube.com/watch?v=O4fHaDM9FQA
Scenen börjar med att vi närmar oss ”Club Silencio” på avstånd. Färgen på skylten in till klubben är blå och dessutom ser vi ett blått sken när Diane och Rita går in genom entrén. Nu blir det riktigt intressant då det här är en av de sista scenerna innan Diane/Betty vaknar. Som jag nämnde ovan så symboliserar blått genom hela filmen ett slags gränsland mellan dröm och verklighet. Eller som Dan säger ”It´s not day or night, it´s kind of half night you know”. Väl inne på Club Silencio inser Betty/Diane successivt att allt är en illusion.
Vi ser mycket röda färger i scenen. Vi ser det röda draperiet som är klassiskt från Lynchs TV-serie Twin Peaks. Betty har en röd tröja på sig, vi ser röda stolar i salongen osv. Rött symboliserar den spänning som mer och mer uppenbarar sig mellan Betty/Diane och Rita/Camilla. Det symboliserar också det drama som väntar runt hörnet i form av ett beställningsmord.
Läktaren är halvfull och symboliserar kanske hur teatern och andra konstnärer får slita inför tomma läktare men där de samtidigt förmedlar hög konstnärlig närvaro. Samtidigt får Hollywood all uppmärksamhet och fyller biosalongerna men där filmerna kanske inte alltid förmedlar konstnärlig närvaro.
Rita och Betty sätter sig ner och tar intryck av det som händer på scenen. De blir mer och mer berörda och insiktsfulla båda två. Det intressanta är förändringen i deras karaktärer. Betty går från naiv och strålande till insiktsfull och ledsen. Rita går från förvirrad och rädd till insiktsfull och ledsen. Lynch gestaltar detta genom extreme close ups på både Rita och Betty. I synnerhet ser vi extreme close ups i deras ögon. Då Diane/Betty är på väg att vakna förmedlar denna scen de känslor hon har i samband med uppvaknandet, hon vill inte vakna, hon vill fortfarande vara Betty. Hon vill fortsätta att vara ”i det blå”. hon vill inte ha ihjäl sin stora kärlek och tillika konkurrent, Camilla. Hon vill inte vakna full av ånger, skuld och skam.
Sammanfattning
Lynch´s Mulholland Drive är ett mästerverk och ett konstverk där vi som åskådare får leka detektiver för att lista ut vad som är nuet, flashbacks, dröm och sanning i filmen. Han använder sig främst av färgsymbolik, metaforer och upprepning av scener som hjälpmedel för oss åskådare. De filmklipp jag har valt visar hur Lynch använder sig av metaforer, uttryckssätt, ljussättning och färgsymbolik för att gestalta känslor och berätta en komplex historia.
Färgen blå är återkommande och står för att vi befinner oss någonstans mellan dröm och verklighet – in the blue. Blå kan också stå för naivitet – man lever i det blå. Diane/Betty är ofta klädd i trånga rosa tröjor i filmens inledning och illustrerar den naivitet och känsla av ungdom hon en gång har haft.
Han använder karaktärer, som huvudkaraktären Diane slumpmässigt ser i verkligheten, att gestaltas i drömmen. Han använder dessa karaktärers uttryckssätt i olika scener genom att egentligen illustrera Dianes känslor. Vi har cowboyen som talar regissören Adam Kesher till rätta i en komisk och mystisk scen. Det vi egentligen hör i scenen är Dianes känslor gentemot regissören efter att hon inte fick huvudrollen i en film. Vi har Dan på kaféet som jag analyserat djupare som illustrerar Dianes rädslor.
Skådespeleriet är också bra, i synnerhet av Naomi Watts och detta är särskilt viktigt då detta inte är en vanlig historia utan en film om Dianes subjektiva känslor. Valet av en oerfaren och i den stunden relativt misslyckad skådespelare som Naomi Watts var, tror jag var väl medvetet. Naomi spelar sig själv ur många aspekter. Hon är från Australien och kom till Los Angeles i ungefär samma veva som Nicole Kidman. De kände tydligen varandra väl i Australien. Väl i Los Angeles och Hollywood fick Kidman fick storroll på storroll medan Naomi Watts fick roller i B-skräckisar och reklamfilmer. Den erfarenheten drog Naomi nytta av i rollen som Diane i Mulholland Drive.
Musiken av Angelo Badalementi är också magnifik och drar med oss i den mentala resan kring Mulholland Drive.