Ingenting är omöjligt om du bara lägger ner tillräckligt mycket tid och energi på någonting. Talang är verkligen äckligt överskattat. Nej, hård träning och åter hård träning är det som gäller. Om du vill lyckas med något alltså.
Försvar
Talang kan ju vara bra att ha haft om man vill skryta på fester å så där. ”Jag var en av Eksjös största talanger och briljerar nu när jag spelar småmål med polarna. Om jag bara satsat lite så hade jag lätt lirat i elitserien nu”. Sorry for you, men det där är bara tragiskt. Dessa individer har varken insikten om vad som krävs eller insikten om hur långt ifrån elitserien han faktiskt är. Det finns allt för många såna här typer. De tittar på istället för att ge sig ut och göra saker. Deras bild av sig själv överensstämmer inte med verklighetens bild. Jag har varit en sån här människa. Men jag har slutat titta på och har blivit en ”doer”. Så frågan är om jag har vad som krävs för att få vara med i de ”olympiske lekerne” 2020 i Tokyo?
Pröva sig fram
Talang är bra att ha om man vill bli bra på något men är inget värt om du är lat och tror att allt går av sig själv. Ofta är det just talangen som stjälper dem. Talangen får från tio års ålder höra hur begåvad han är. Talangen briljerar i ungdomslagen totalt. Sen händer något, andra tränar hårdare, vissa växer till sig mer, motståndarna blir bättre. Kvar står talangen och kickar, briljerar och småler.
Jag kan bara gå till mig själv. Jag har aldrig haft det som krävs när det kommer till idrottssatsning. Men vi gjorde mycket rätt där uppe i Kvarnarp. Vi spelade bandy på gatan och på isen några hundra meter bort tills knäna stupade. Dag efter dag. Kväll efter kväll. Jag testade både ishockey (två träningar...), fotboll och innebandy. Jag har alltid varit en fegis så jag fortsatte med den idrott där alla mina vänner fanns, därav innebandyn. Visst hade väl jag en liten talang. Ganska teknisk, bra spelförståelse och ett stort ego. Jag var med på alla träningar och gjorde som tränaren sa – men aldrig något mer. Jag blev snabbt nöjd. Gjorde jag ett mål på en match så trodde jag allt skulle rulla på och slutade kämpa.
Idrottsstaden Eksjö
Men jag kan inte låta bli att tänka på vad vi gjorde för fel där i ungdomsåren. För vi gjorde mycket rätt. Vi gjorde många bra saker. Vi startade bl a en egen innebandyförening i kvarnarp när jag vara 14 år. Förlåt, en granne startade en egen innebandyförening i kvarnarp när jag var 14 år. Han var då 16 år. Samtliga styrelsemedlemmar blev föräldrar till oss innebandyspelande barn. Samtliga styrelsemedlemmar hade Stares väg som adress. Vackert. Vi tränade flera gånger i veckan. Vi tränade till och med på lördagar. Utöver innebandyn spelade vi bandy på is efter innebandyträningarna. Orken tog aldrig slut. Det var en vacker tid.
Det spelades två derbyn mot IBK Husar innan vi slog ihop oss med just Husar. Vi blev ett framgångsrikt P15-lag, ett än mer framgångsrikt juniorlag. Vi tog oss in i A-laget osv. Men uppenbarligen hade vi inte vad som krävdes. Visst, vi hade något på gång där i början på 2000-talet med två raka avancemang i seriesystemet. Men vi gjorde mycket fel som exempelvis att dricka hembränt på hemresan efter förlusten mot Lindsal på bortaplan med 4-7. Det där kan störa mig i efterhand. Det var och är patetiskt.
Sen insikt
Många av mina vänner har äntligen insett vad som krävts. Det är fem år till de olympiska lekarna i Tokyo 2020. Jag har ett dussin vänner som också satsar mot detta mål. Visst är det härligt att ha gemensamma mål här i livet.
Det är verkligen beundransvärt och se hur många som tar sin träning på allvar. Gång på gång bombas jag med bilder på ansiktsboken med träningsinslag. Smala, glada, träningsbenägna människor med klara mål. Bilder från Sälen, Mora, Lidingö och Stockholm. Problemet är att jag och mina vänner börjar närma oss 40 år. Jag vet inte, men det känns lite sent att satsa på någon sport. Jag kan inte låta bli att tänka på om de hade haft den här energin och killerinstinkten mellan 15 och 20 år. Då hade de verkligen kunnat bli något. Många av dem var också talanger men prioriterade fel. Många, inklusive mig, tyckte om sprit, tjejer och fester. Andra var bara lata och tänkte att det där tar jag tag i någon annan gång. En annan gång är just nu.
Flykt från verkligheten
Jag vet att det inte handlar om någon satsning på Tokyo 2020. Det handlar snarare om flykt. En flykt från den stressade vardagen med barnhämtning på dagis, jobbiga kollegor, tjatande fruar och stressiga jobb. Många av mina vänner, liksom jag, härstämmar från enkla förhållanden i en småstad. Många av mina vänner, liksom jag, har studerat på högskola och siktat mot högre höjder. Det är härligt det där att söka sig uppåt i livet – men det har ett pris. De grundläggande referensramarna för att få ihop vardagen kanske saknas.
Jag har dock full respekt för mina elittränande vänner och bekanta. De gör i alla fall något. Värre är det med som fortfarande är lata, dricker hembränt och tjatar om sin talang på fester och inför sin omgivning. Det är något patetiskt över det.
Är du bra på någonting då vet din omgivning om det och du behöver knappast påminna dem.
Försvar
Talang kan ju vara bra att ha haft om man vill skryta på fester å så där. ”Jag var en av Eksjös största talanger och briljerar nu när jag spelar småmål med polarna. Om jag bara satsat lite så hade jag lätt lirat i elitserien nu”. Sorry for you, men det där är bara tragiskt. Dessa individer har varken insikten om vad som krävs eller insikten om hur långt ifrån elitserien han faktiskt är. Det finns allt för många såna här typer. De tittar på istället för att ge sig ut och göra saker. Deras bild av sig själv överensstämmer inte med verklighetens bild. Jag har varit en sån här människa. Men jag har slutat titta på och har blivit en ”doer”. Så frågan är om jag har vad som krävs för att få vara med i de ”olympiske lekerne” 2020 i Tokyo?
Pröva sig fram
Talang är bra att ha om man vill bli bra på något men är inget värt om du är lat och tror att allt går av sig själv. Ofta är det just talangen som stjälper dem. Talangen får från tio års ålder höra hur begåvad han är. Talangen briljerar i ungdomslagen totalt. Sen händer något, andra tränar hårdare, vissa växer till sig mer, motståndarna blir bättre. Kvar står talangen och kickar, briljerar och småler.
Jag kan bara gå till mig själv. Jag har aldrig haft det som krävs när det kommer till idrottssatsning. Men vi gjorde mycket rätt där uppe i Kvarnarp. Vi spelade bandy på gatan och på isen några hundra meter bort tills knäna stupade. Dag efter dag. Kväll efter kväll. Jag testade både ishockey (två träningar...), fotboll och innebandy. Jag har alltid varit en fegis så jag fortsatte med den idrott där alla mina vänner fanns, därav innebandyn. Visst hade väl jag en liten talang. Ganska teknisk, bra spelförståelse och ett stort ego. Jag var med på alla träningar och gjorde som tränaren sa – men aldrig något mer. Jag blev snabbt nöjd. Gjorde jag ett mål på en match så trodde jag allt skulle rulla på och slutade kämpa.
Idrottsstaden Eksjö
Men jag kan inte låta bli att tänka på vad vi gjorde för fel där i ungdomsåren. För vi gjorde mycket rätt. Vi gjorde många bra saker. Vi startade bl a en egen innebandyförening i kvarnarp när jag vara 14 år. Förlåt, en granne startade en egen innebandyförening i kvarnarp när jag var 14 år. Han var då 16 år. Samtliga styrelsemedlemmar blev föräldrar till oss innebandyspelande barn. Samtliga styrelsemedlemmar hade Stares väg som adress. Vackert. Vi tränade flera gånger i veckan. Vi tränade till och med på lördagar. Utöver innebandyn spelade vi bandy på is efter innebandyträningarna. Orken tog aldrig slut. Det var en vacker tid.
Det spelades två derbyn mot IBK Husar innan vi slog ihop oss med just Husar. Vi blev ett framgångsrikt P15-lag, ett än mer framgångsrikt juniorlag. Vi tog oss in i A-laget osv. Men uppenbarligen hade vi inte vad som krävdes. Visst, vi hade något på gång där i början på 2000-talet med två raka avancemang i seriesystemet. Men vi gjorde mycket fel som exempelvis att dricka hembränt på hemresan efter förlusten mot Lindsal på bortaplan med 4-7. Det där kan störa mig i efterhand. Det var och är patetiskt.
Sen insikt
Många av mina vänner har äntligen insett vad som krävts. Det är fem år till de olympiska lekarna i Tokyo 2020. Jag har ett dussin vänner som också satsar mot detta mål. Visst är det härligt att ha gemensamma mål här i livet.
Det är verkligen beundransvärt och se hur många som tar sin träning på allvar. Gång på gång bombas jag med bilder på ansiktsboken med träningsinslag. Smala, glada, träningsbenägna människor med klara mål. Bilder från Sälen, Mora, Lidingö och Stockholm. Problemet är att jag och mina vänner börjar närma oss 40 år. Jag vet inte, men det känns lite sent att satsa på någon sport. Jag kan inte låta bli att tänka på om de hade haft den här energin och killerinstinkten mellan 15 och 20 år. Då hade de verkligen kunnat bli något. Många av dem var också talanger men prioriterade fel. Många, inklusive mig, tyckte om sprit, tjejer och fester. Andra var bara lata och tänkte att det där tar jag tag i någon annan gång. En annan gång är just nu.
Flykt från verkligheten
Jag vet att det inte handlar om någon satsning på Tokyo 2020. Det handlar snarare om flykt. En flykt från den stressade vardagen med barnhämtning på dagis, jobbiga kollegor, tjatande fruar och stressiga jobb. Många av mina vänner, liksom jag, härstämmar från enkla förhållanden i en småstad. Många av mina vänner, liksom jag, har studerat på högskola och siktat mot högre höjder. Det är härligt det där att söka sig uppåt i livet – men det har ett pris. De grundläggande referensramarna för att få ihop vardagen kanske saknas.
Jag har dock full respekt för mina elittränande vänner och bekanta. De gör i alla fall något. Värre är det med som fortfarande är lata, dricker hembränt och tjatar om sin talang på fester och inför sin omgivning. Det är något patetiskt över det.
Är du bra på någonting då vet din omgivning om det och du behöver knappast påminna dem.