Vikten av kontinuitet
Vad man än sysslar med eller arbetar med här i livet är vikten av kontinuitet av yttersta vikt. I hockeyrinken, på fotbollsplanen, i styrelserummet, på kontoret osv. Erik Hamrén är ett praktexempel på någon som inte insett vikten av att ha någon form av röd tråd i det man sysslar med. Han lägger ut trådar överallt, han byter spelare och spelsystem som vi andra byter strumpor. Kontinuitet innebär trygghet om det ”inom kontinuiteten” naturligtvis finns kunskap, kompetens, glöd, hängivenhet etc.
Hamrén tog ut en 22-mannatrupp till Frankrike-EM bestående av 15 (!) mästerskapsdebutanter. Detta efter sex år som svensk förbundskapten. När du är inne på ditt år nr sex som ledare kan du inte ha med dig 15 debutanter till en storturnering – det är inte Skadevi cup som ska gå av stapeln... Hur är detta ens möjligt? Hamrén tog ju över efter Lagerbäck i samband med en generationsväxling. Sex år senare passar Hamrén på att, i anslutning till en av fotbollsvärldens största turnering, göra en ny generationsväxling. Dessa växlingar brukar komma med femton års mellanrum - apropå kontinuitet. Galenskap.
Hamréns år som förbundskapten kan bara sammanfattas i en mening – en osäkerhet som lett till galenskap. Det har blåst kring Hamrén och han är inte en tillräckligt stark karaktär för att stått emot vissa vindar. Han har testat spelare och spelsystem och aldrig hittat rätt. Det som gör en bra ledare eller spelare till den bäste är inte ambition eller kunskap – det är hängivenhet och ha en tilltro till det man gör. Man får gärna misslyckas och man bör också misslyckas många många gånger. Bara då och endast då i kombination med hård träning, rätt attityd och full hängivenhet kan man bli bättre. Men bara för att man misslyckas med en startelva så innebär inte det att man måste byta ut halva laget till nästa match. Det bevisar bara att man inte har en tro på det man håller på med. Bara för att man misslyckas med ett spelsystem i tre matcher innebär inte det att man måste byta spelsystem. Det bör istället innebära att man ska träna ännu mer på det spelsystem man tror på. Nöta, nöta och åter nöta och samtidigt ha en tro på det man gör.
Jag tror att Hamrén fortfarande är osäker och vill göra förändringar när avsparken väl tas i matcherna... Han velar och funderar där kring bänken i sin kostym.
Det tar tid att lära sig saker, så är det bara. Det som skiljer de bästa från medelmåttorna är att de som sedermera blir något stort aldrig har gett upp. En medelmåtta ger upp eller söker nya drömmar efter ett misslyckande. En framtida stjärna har aldrig gett upp utan nött, nött, nött och åter nött. Hamrén anser jag ha gett upp och tappat tron på både sig själv och laget alltför många gånger. Ett sådant agerande gör naturligtvis att både tränaren och gruppen blir splittrad. Sånt leder aldrig till några framgångar såvida man inte huserar i nordöstra division sex eller liknande. Där kan det räcka med att ha en Zlatan i laget.
U21-tjatet
Det kan inte ha undgått någon att Sverige vann U21-EM under sommaren 2015. Det var en bedrift som heter duga och lovar mycket gott för Sveriges framtid. Men att representera A-landslaget är förstås något helt annat. Detta i kombination med Hamréns ständiga misslyckanden gjorde förstås att pöbeln krävde att hela U21-laget skulle gå rätt in i A-elvan – apropå vikten av kontinuitet. Jag häpnade gång på gång på sociala medier under sommaren 2015.Det fungerar liksom inte att bara byta ut ett helt lag och tro att några ungtuppar som då också förstås blir debutanter i en stor turnering ska leka hem matcher mot tungviktare med hela världens ögon på sig. Att leverera när hela världen tittar på är knepiga saker. Det skiljer agnarna från vetet. Och det kräver erfarenhet.
Exempelvis Jogi Lööw tog över Tyskland efter VM 2006. Det var en gyllene ung generation han tog över och en ny resa skulle påbörjas i tysk fotboll.Först åtta år senare bar det frukt då man vann VM-guld i Brasilien. Nu lär man vinna igen i Frankrike-EM. Det är förstås orättvist att jämföra Tyskland med Sverige men det finns en poäng här. Så kanske är det dags att på allvar ge Sveriges gyllene generation mer speltid nu när Janne Andersson tar över och en ny era påbörjas. Men att Hamrén påbörjade den några månader innan en stor turnering är förstås ren galenskap.
Att bygga framgångsrika lag tar tid, såvida man inte huserar i nordöstra division 5, och det måste få ta tid. Det kräver långsiktighet, träning och kontinuitet. Det tog tunga, framgångsrika Tyskland åtta år... Men U21-killarna från Sverige hade förstås något extra...
Historia kommer att skrivas
Semifinallagen i EM-slutspelet är nu klara. Islands resa är över efter 2-5 mot Frankrike ikväll. Lite bitter avslutning kanske men Lagerbäck och hans Island kan med stolthet se tillbaka på deras fantastiska resa. Tyskland och Frankrike möts i den ena semifinalen. Tyskland slog Italien på straffar och vilken straffsparkstävling sedan. Tyskland hade satt 21 raka straffsparkar i mästerskap innan gårdagens avgörande. Tyskland missade tre straffar men lyckades ändock vinna. Inte likt Italien att bränna tre matchbollar som igår. Men är det något lag Tyskland har respekt för så är det Italien. På åtta försök har Tyskland aldrig besegrat Italien i en mästerskapsmatch. Detta Italien som ständigt reser sig från dom döda. Det finns en sån passion, hängivenhet och entusiasm både i och kring detta lag. Från ingenstans lyckades de kvittera till 1-1 efter hjärnsläpp av Boateng. Då luktade det Italien-seger lång väg. Men icke.
Nu blir det Tyskland mot Frankrike och jag lägger min röst på Tyskland av av framför allt två anledningar.
Wales historia
Wales går dock på vatten och det kan bära hur långt som helst och här finns också en intressant historia, en tragisk sådan. Wales har ett bra lag med spetskompetens. De har ett go i laget. De gör det bra. De har också någon att hedra och just nu tittar nog en leende Gary Speed ner från himlen på detta charmlag som firar segrar efter segrar.
Kuriosa: Ett Wales som Sverige besegrade med 3-0 i en träningsmatch före EM. Kikade nyss på målen på Youtube och blir förbannand över att se hur glad John Guidetti blir efter att ha gjort 3-0-målet. Detta då man vet hur trög han var i 'this is it”- matcher. Sådana matcher har Wales hanterat bättre.
Just Speed har banat väg och format det Wales vi ser spela för tillfället. När Gary Speed tog över Wales i början av 2011 så var Wales rankat som nr 117 i världen på FIFAs rankinglista (Jag vet rankinglistan är ytterst märklig då exempelvis Belgien är världstvåa trots att man har ett VM-brons som största merit). Men ändå. Wales gjorde några bra resultat i kvalet till EM 2012 och efter 4-1 hemma mot Norge hade man klättrat till en topp 40 och vann en ”best movers” award för det land som tjänat mest poäng under 2011. Under denna tid gjorde Speed en viss Aaron Ramsey till lagkapten. Norge-landskampen blev Speeds sista landskamp och han hittades hängd i sin lägenhet en månad senare. Speed led av återkommande depressioner.
Chris Coleman tog över förbundskaptensrollen efter sin vän Gary Speed. Han missade VM 2014 och funderade på att sluta efter förnedrande 1-6 mot Serbien. Men Coleman blev kvar och nu har han tagit Wales till semifinal i EM. Jag vet inte, men något säger mig att Wales spelar final om en vecka. men att det där kommer att ta tvärstopp mot Tyskland.
Det går att spekulera och vrida på det mesta inom fotbollen och dess matcher. Inga resonemang är fel och det går att diskutera allting fram och tillbaka. Men när det kommer till mästerskap har det visat sig att inbördes möten är galet avgörande. Jag antar att det är så för att matcherna gäller så mycket och det är höga insatser. Dessutom får man inte alltför många nya chanser. Att Gunnilse har negativ statistik mot Grebbestad i division-2 fotbollen är kanske inte alltid avgörandei omgång 12. Men i ett mästerskap är det max sju matcher per turnering.
Men att Tyskland fortfarande inte har slagit Italien vid full tid i ett mästerskap på nio försök, att det är tre-fyra lag (Tyskland, Italien, Brasilien, Argentina) som prenumererar på de stora finalerna, att det alltid är en uppstickare i varje mästerskap men att de aldrig vinner guld (Wales?, Turkiet 2002, Sverige 1994, Kroatien 1998 etc., att Lagerbäck ännu inte förlorat mot England i en mästerskapsmatch, att Belgien bara hade bra spelare och inget bra lag, att England alltid åker ut i åttondel eller kvartsfinal i mästerskap, att man inte vinner fyra raka mästerskap (Spanien), att Zlatan aldrig har spelat en EM-semifinal, VM-kvartsfinal eller CL-semifinal, att Zlatan bara gör snygga mål i träningsmatcher eller betydelselösa mästerskapsmatcher (England fyra mål 2013, Frankrike drömmål 2012), att man med 15 debutanter i ett mästerskap missar åttondel – det är kunskap baserat på fakta.
Vad man än sysslar med eller arbetar med här i livet är vikten av kontinuitet av yttersta vikt. I hockeyrinken, på fotbollsplanen, i styrelserummet, på kontoret osv. Erik Hamrén är ett praktexempel på någon som inte insett vikten av att ha någon form av röd tråd i det man sysslar med. Han lägger ut trådar överallt, han byter spelare och spelsystem som vi andra byter strumpor. Kontinuitet innebär trygghet om det ”inom kontinuiteten” naturligtvis finns kunskap, kompetens, glöd, hängivenhet etc.
Hamrén tog ut en 22-mannatrupp till Frankrike-EM bestående av 15 (!) mästerskapsdebutanter. Detta efter sex år som svensk förbundskapten. När du är inne på ditt år nr sex som ledare kan du inte ha med dig 15 debutanter till en storturnering – det är inte Skadevi cup som ska gå av stapeln... Hur är detta ens möjligt? Hamrén tog ju över efter Lagerbäck i samband med en generationsväxling. Sex år senare passar Hamrén på att, i anslutning till en av fotbollsvärldens största turnering, göra en ny generationsväxling. Dessa växlingar brukar komma med femton års mellanrum - apropå kontinuitet. Galenskap.
Hamréns år som förbundskapten kan bara sammanfattas i en mening – en osäkerhet som lett till galenskap. Det har blåst kring Hamrén och han är inte en tillräckligt stark karaktär för att stått emot vissa vindar. Han har testat spelare och spelsystem och aldrig hittat rätt. Det som gör en bra ledare eller spelare till den bäste är inte ambition eller kunskap – det är hängivenhet och ha en tilltro till det man gör. Man får gärna misslyckas och man bör också misslyckas många många gånger. Bara då och endast då i kombination med hård träning, rätt attityd och full hängivenhet kan man bli bättre. Men bara för att man misslyckas med en startelva så innebär inte det att man måste byta ut halva laget till nästa match. Det bevisar bara att man inte har en tro på det man håller på med. Bara för att man misslyckas med ett spelsystem i tre matcher innebär inte det att man måste byta spelsystem. Det bör istället innebära att man ska träna ännu mer på det spelsystem man tror på. Nöta, nöta och åter nöta och samtidigt ha en tro på det man gör.
Jag tror att Hamrén fortfarande är osäker och vill göra förändringar när avsparken väl tas i matcherna... Han velar och funderar där kring bänken i sin kostym.
Det tar tid att lära sig saker, så är det bara. Det som skiljer de bästa från medelmåttorna är att de som sedermera blir något stort aldrig har gett upp. En medelmåtta ger upp eller söker nya drömmar efter ett misslyckande. En framtida stjärna har aldrig gett upp utan nött, nött, nött och åter nött. Hamrén anser jag ha gett upp och tappat tron på både sig själv och laget alltför många gånger. Ett sådant agerande gör naturligtvis att både tränaren och gruppen blir splittrad. Sånt leder aldrig till några framgångar såvida man inte huserar i nordöstra division sex eller liknande. Där kan det räcka med att ha en Zlatan i laget.
U21-tjatet
Det kan inte ha undgått någon att Sverige vann U21-EM under sommaren 2015. Det var en bedrift som heter duga och lovar mycket gott för Sveriges framtid. Men att representera A-landslaget är förstås något helt annat. Detta i kombination med Hamréns ständiga misslyckanden gjorde förstås att pöbeln krävde att hela U21-laget skulle gå rätt in i A-elvan – apropå vikten av kontinuitet. Jag häpnade gång på gång på sociala medier under sommaren 2015.Det fungerar liksom inte att bara byta ut ett helt lag och tro att några ungtuppar som då också förstås blir debutanter i en stor turnering ska leka hem matcher mot tungviktare med hela världens ögon på sig. Att leverera när hela världen tittar på är knepiga saker. Det skiljer agnarna från vetet. Och det kräver erfarenhet.
Exempelvis Jogi Lööw tog över Tyskland efter VM 2006. Det var en gyllene ung generation han tog över och en ny resa skulle påbörjas i tysk fotboll.Först åtta år senare bar det frukt då man vann VM-guld i Brasilien. Nu lär man vinna igen i Frankrike-EM. Det är förstås orättvist att jämföra Tyskland med Sverige men det finns en poäng här. Så kanske är det dags att på allvar ge Sveriges gyllene generation mer speltid nu när Janne Andersson tar över och en ny era påbörjas. Men att Hamrén påbörjade den några månader innan en stor turnering är förstås ren galenskap.
Att bygga framgångsrika lag tar tid, såvida man inte huserar i nordöstra division 5, och det måste få ta tid. Det kräver långsiktighet, träning och kontinuitet. Det tog tunga, framgångsrika Tyskland åtta år... Men U21-killarna från Sverige hade förstås något extra...
Historia kommer att skrivas
Semifinallagen i EM-slutspelet är nu klara. Islands resa är över efter 2-5 mot Frankrike ikväll. Lite bitter avslutning kanske men Lagerbäck och hans Island kan med stolthet se tillbaka på deras fantastiska resa. Tyskland och Frankrike möts i den ena semifinalen. Tyskland slog Italien på straffar och vilken straffsparkstävling sedan. Tyskland hade satt 21 raka straffsparkar i mästerskap innan gårdagens avgörande. Tyskland missade tre straffar men lyckades ändock vinna. Inte likt Italien att bränna tre matchbollar som igår. Men är det något lag Tyskland har respekt för så är det Italien. På åtta försök har Tyskland aldrig besegrat Italien i en mästerskapsmatch. Detta Italien som ständigt reser sig från dom döda. Det finns en sån passion, hängivenhet och entusiasm både i och kring detta lag. Från ingenstans lyckades de kvittera till 1-1 efter hjärnsläpp av Boateng. Då luktade det Italien-seger lång väg. Men icke.
Nu blir det Tyskland mot Frankrike och jag lägger min röst på Tyskland av av framför allt två anledningar.
- Det är oerhört svårt att vinna ett mästerskap på hemmaplan. Värdnationen går ofta långt men sällan hela vägen. Dock har just Frankrike lyckats med detta, både i EM 1984 och VM 1998. Men det hör ändå till ovanligheterna.
- Tyskland har större erfarenhet än Frankrike i de riktigt stora matcherna.
Wales historia
Wales går dock på vatten och det kan bära hur långt som helst och här finns också en intressant historia, en tragisk sådan. Wales har ett bra lag med spetskompetens. De har ett go i laget. De gör det bra. De har också någon att hedra och just nu tittar nog en leende Gary Speed ner från himlen på detta charmlag som firar segrar efter segrar.
Kuriosa: Ett Wales som Sverige besegrade med 3-0 i en träningsmatch före EM. Kikade nyss på målen på Youtube och blir förbannand över att se hur glad John Guidetti blir efter att ha gjort 3-0-målet. Detta då man vet hur trög han var i 'this is it”- matcher. Sådana matcher har Wales hanterat bättre.
Just Speed har banat väg och format det Wales vi ser spela för tillfället. När Gary Speed tog över Wales i början av 2011 så var Wales rankat som nr 117 i världen på FIFAs rankinglista (Jag vet rankinglistan är ytterst märklig då exempelvis Belgien är världstvåa trots att man har ett VM-brons som största merit). Men ändå. Wales gjorde några bra resultat i kvalet till EM 2012 och efter 4-1 hemma mot Norge hade man klättrat till en topp 40 och vann en ”best movers” award för det land som tjänat mest poäng under 2011. Under denna tid gjorde Speed en viss Aaron Ramsey till lagkapten. Norge-landskampen blev Speeds sista landskamp och han hittades hängd i sin lägenhet en månad senare. Speed led av återkommande depressioner.
Chris Coleman tog över förbundskaptensrollen efter sin vän Gary Speed. Han missade VM 2014 och funderade på att sluta efter förnedrande 1-6 mot Serbien. Men Coleman blev kvar och nu har han tagit Wales till semifinal i EM. Jag vet inte, men något säger mig att Wales spelar final om en vecka. men att det där kommer att ta tvärstopp mot Tyskland.
Det går att spekulera och vrida på det mesta inom fotbollen och dess matcher. Inga resonemang är fel och det går att diskutera allting fram och tillbaka. Men när det kommer till mästerskap har det visat sig att inbördes möten är galet avgörande. Jag antar att det är så för att matcherna gäller så mycket och det är höga insatser. Dessutom får man inte alltför många nya chanser. Att Gunnilse har negativ statistik mot Grebbestad i division-2 fotbollen är kanske inte alltid avgörandei omgång 12. Men i ett mästerskap är det max sju matcher per turnering.
Men att Tyskland fortfarande inte har slagit Italien vid full tid i ett mästerskap på nio försök, att det är tre-fyra lag (Tyskland, Italien, Brasilien, Argentina) som prenumererar på de stora finalerna, att det alltid är en uppstickare i varje mästerskap men att de aldrig vinner guld (Wales?, Turkiet 2002, Sverige 1994, Kroatien 1998 etc., att Lagerbäck ännu inte förlorat mot England i en mästerskapsmatch, att Belgien bara hade bra spelare och inget bra lag, att England alltid åker ut i åttondel eller kvartsfinal i mästerskap, att man inte vinner fyra raka mästerskap (Spanien), att Zlatan aldrig har spelat en EM-semifinal, VM-kvartsfinal eller CL-semifinal, att Zlatan bara gör snygga mål i träningsmatcher eller betydelselösa mästerskapsmatcher (England fyra mål 2013, Frankrike drömmål 2012), att man med 15 debutanter i ett mästerskap missar åttondel – det är kunskap baserat på fakta.