"It is happening again"
Del 1 – Min tidsresa med Twin Peaks
Tidigt 90-tal
Sommaren 1991. Ett mellanår för mig som sportnörd. Sommaren 1990 presenterades jag för fotboll och blev totalt uppslukad av densamma i allmänhet och världsmästerskapet i Italien i synnerhet. Vilket antiklimax när VM var över - nu var det ett helt år till EM på hemmaplan.
Sommaren 1991 hände ingenting men jag tror att det var då jag öppnade dörrarna till Twin Peaks underbara värld för allra första gången. Eller förlåt, drog bort draperierna och tittade in bland jättar, dvärgar och demoner för allra första gången. Som 13-åring fick jag knappast kläm på historien men den hade nog allt en 13-åring kunde önska; drama, mord, polisutredningar, mystik, skräck och framför allt Killer-Bob. Han var så jävla skrämmande att det borde varit olagligt för honom att ens gå utanför dörren.
Del 1 – Min tidsresa med Twin Peaks
Tidigt 90-tal
Sommaren 1991. Ett mellanår för mig som sportnörd. Sommaren 1990 presenterades jag för fotboll och blev totalt uppslukad av densamma i allmänhet och världsmästerskapet i Italien i synnerhet. Vilket antiklimax när VM var över - nu var det ett helt år till EM på hemmaplan.
Sommaren 1991 hände ingenting men jag tror att det var då jag öppnade dörrarna till Twin Peaks underbara värld för allra första gången. Eller förlåt, drog bort draperierna och tittade in bland jättar, dvärgar och demoner för allra första gången. Som 13-åring fick jag knappast kläm på historien men den hade nog allt en 13-åring kunde önska; drama, mord, polisutredningar, mystik, skräck och framför allt Killer-Bob. Han var så jävla skrämmande att det borde varit olagligt för honom att ens gå utanför dörren.
Sommaren 1992 var storslagen. Jag tillhörde numera Eksjö Fotboll som bildades 1991. Janne Eriksson nickade in mål efter mål för Sverige i fotbolls-EM på hemmaplan. Sverige blev dock utslaget mot Tyskland i semifinalen och kort därefter bar det, för egen del, iväg till Skövde och Skadevi cup. För Eksjö Fotbolls del gick det som det brukar göra. Vi åkte ut i B-slutspelet på straffar mot Ulvåkers IF. 25 år senare ligger Eksjö Fotboll som förening på samma nivå. Exakt samma nivå. Absolut ingenting har hänt där på 25 år.
Samtidigt rullade säsong 2 av Twin Peaks i TV-rutan. Man satt och hoppades på otäcka och skrämmande scener med Bob som huvudperson. Jag och några kompisar smygrökte, som Laura och Bobby, och tittade på Twin Peaks på VHS om nätterna. Jag var 14-15 år när Twin Peaks lades ned. Jag tror inte att jag hade några större invändningar mot det eller funderingar på vad som hände där i slutet. Vem var den där Bob? Vad hände med Cooper? The Black Lodge? Yttre rymden? Nej, jag släppte det där och då och fortsatte spela fotboll. Lyckligtvis insåg jag, och flera andra med mig, att jag inte kunde bli nån vidare fotbollsspelare men det finns säkert de som fortfarande inte bryr sig om Twin Peaks underbara värld utan fortsatte spela fotboll. Kanske spelar de fortfarande. Vad de drömmer om är oklart.
Intromusik från Twin Peaks 1991, musik av Angelo Badalementi.
2000-talet
Åren gick. Jag slutade spela fotboll som 16-åring. Kort karriär. Lekte mig igenom gymnasiet. Upptäckte en hemsk värld – den militära. Dock har jag en förkärlek till major Garland Briggs och hans män som övervakar övernaturlig aktivitet i och kring skogarna kring Twin Peaks. Sedermera läste jag på Handelshögskolan i Jönköping. Twin Peaks fanns inte i mina tankar och inte kunde jag i min vildaste fantasi att den där Lynch gått och tänkt på en fortsättning. Då och då kanske det dök upp på nån förfest innan någon kårkväll eller happening och då var det Killer-Bob man pratade om.
Åren gick. Jag slutade spela fotboll som 16-åring. Kort karriär. Lekte mig igenom gymnasiet. Upptäckte en hemsk värld – den militära. Dock har jag en förkärlek till major Garland Briggs och hans män som övervakar övernaturlig aktivitet i och kring skogarna kring Twin Peaks. Sedermera läste jag på Handelshögskolan i Jönköping. Twin Peaks fanns inte i mina tankar och inte kunde jag i min vildaste fantasi att den där Lynch gått och tänkt på en fortsättning. Då och då kanske det dök upp på nån förfest innan någon kårkväll eller happening och då var det Killer-Bob man pratade om.
När jag slutade på banken 2007 minns jag att jag hyrde Twin Peaks på DVD via Lovefilm.se. Jag var också så trött efter denna tid med krävande medelmåttiga kunder som till råga på allt inte hade några tillgångar. Deras beteende och bild av sig själva överensstämde inte med verkligheten. En alltför vanlig åkomma. Jag villa bara drömma mig bort.
Hyra film på lovefilm, en fantastisk tjänst just då. Du fick hem två DVD-skivor, tittade igenom dem och skickade tillbaka dem i något slags pappersfordral. Portot var betalt och vidare fick du hem ytterligare två filmer och så där fortsatte det för mig hela våren 2007. Jag bestämde mig för att se om Twin Peaks efter 16 år. David Lynch hade precis släppt Inland Empire och sex år tidigare blev han Oscarsnominerad för Mulholland Drive. Lynch blev intressant. Det där Twin Peaks måste ha varit ett mästerverk. Sedan dess har jag sett om serien ett dussintal gånger och jag upptäcker nya ledtrådar och detaljer hela tiden. Framför allt innehåller serien så galet mycket humor och parodiska inslag som jag finner stimulerande. Men inte kunde jag tro att serien skulle komma tillbaka efter 25 år.
Det goda med det onda
25 år är en väldigt väldigt lång tid. Det är magiskt det som händer just nu. När jag tittade på premiären den 21:a maj var det som att kliva tillbaka 25 år i tiden men med en rejäl portion livserfarenhet i bagaget. Under 25 år har jag bl a blivit av med oskulden. Jag har fått mitt hjärta krossat. Jag har tagit studenten. Spelat innebandy i tio år. Jag har hunnit bli civilekonom efter fem års högskolestudier i Jkpg. Jag har jobbat på bank. Jag har jobbat som revisor. Jag har spelat poker i fem år. Jag har gått igenom mörka stunder med svår panikångest. Jag vet hur det är att inte prata med en enda människa på tre dagar. Ja, livet berikar. Högt och lågt. Mörkt och ljust. Lycka och ångest.
På ett större plan hade kriget på Balkan startat runt 1992, Estonia sjunkit hösten 1994, Roskildetragedin 2000, terrorattackerna i New York 2001, Breivik 2011, Kriget i Syrien runt 2011, terrorattacker till höger och vänster runt om i Europa sedan början på 2010-talet. Det är det jag alltid har sagt - verkligheten överträffar alltid dikten. Vad är väl demoner, mystiska ugglor, enstaka mord och övernaturlig aktivitet i Twin Peaks mot det värsta av allt - verkligheten? Nej, jag föredrar faktiskt att drömma mig bort bland demoner och övernaturliga aktiviteter.
Jag har lätt att sätta mig in i hur andra människor känner och tänker. Jag hatar den egenskapen. Vi är fantastiska vi människor. Vi kan också vara bestialiska och ofattbart onda mot varandra. Just det där är intressant och ständigt återkommande i Twin Peaks. Kontrasterna. En älskad familjefar kan gå över lik i arbetslivet och utnyttja unga flickor på kvällarna. En hatad alkoholiserad familjefar kan sköta sitt jobb excellent under arbetsveckan. En älskad make och pappa kan bli galen och våldta och mörda sin egen dotter.
25 år är en väldigt väldigt lång tid. Det är magiskt det som händer just nu. När jag tittade på premiären den 21:a maj var det som att kliva tillbaka 25 år i tiden men med en rejäl portion livserfarenhet i bagaget. Under 25 år har jag bl a blivit av med oskulden. Jag har fått mitt hjärta krossat. Jag har tagit studenten. Spelat innebandy i tio år. Jag har hunnit bli civilekonom efter fem års högskolestudier i Jkpg. Jag har jobbat på bank. Jag har jobbat som revisor. Jag har spelat poker i fem år. Jag har gått igenom mörka stunder med svår panikångest. Jag vet hur det är att inte prata med en enda människa på tre dagar. Ja, livet berikar. Högt och lågt. Mörkt och ljust. Lycka och ångest.
På ett större plan hade kriget på Balkan startat runt 1992, Estonia sjunkit hösten 1994, Roskildetragedin 2000, terrorattackerna i New York 2001, Breivik 2011, Kriget i Syrien runt 2011, terrorattacker till höger och vänster runt om i Europa sedan början på 2010-talet. Det är det jag alltid har sagt - verkligheten överträffar alltid dikten. Vad är väl demoner, mystiska ugglor, enstaka mord och övernaturlig aktivitet i Twin Peaks mot det värsta av allt - verkligheten? Nej, jag föredrar faktiskt att drömma mig bort bland demoner och övernaturliga aktiviteter.
Jag har lätt att sätta mig in i hur andra människor känner och tänker. Jag hatar den egenskapen. Vi är fantastiska vi människor. Vi kan också vara bestialiska och ofattbart onda mot varandra. Just det där är intressant och ständigt återkommande i Twin Peaks. Kontrasterna. En älskad familjefar kan gå över lik i arbetslivet och utnyttja unga flickor på kvällarna. En hatad alkoholiserad familjefar kan sköta sitt jobb excellent under arbetsveckan. En älskad make och pappa kan bli galen och våldta och mörda sin egen dotter.
Twin Peaks handlar, enligt mig, främst om människors rädslor, känslor och är i månt och mycket en makalöst mörk historia. Men även den mörkaste historian har sina humorinslag och små inslag av ljus och lycka. Ingenting är vad det verkar. Ingenting är svart eller vitt. Vi människor är mångfasetterade. Just det där tycker jag är vackert. Även den ondaste av de onda har någon som tycker om dem. Vi har alla goda och dåliga sidor. Twin Peaks tar upp många av dessa funderingar. Hur håller man ondskan borta? Eller som Lars von Trier säger ”man får ta det goda... med det onda.
Lars von Triers ord i samband med eftertexterna ur serien Riket från 1994.
Twin Peaks handlar i månt och mycket av den mänskliga resan vi människor får vara med om. Kanske inte nödvändigtvis hur det är i vår tid men mer gällande om hur det har varit. Människans historia och utveckling. Människans rädslor och lockelser. Vad vi vet och inte vet. Vad vetenskapen säger och vad tro och religion gör med oss och våra hitte på-funderingar. Det enda jag vet är att vi är här i sextio-sjuttio år. Har vi tur lever vi lite till. Eller rättare sagt vi ska vara lyckligt lottade om vi ens blir sextio. Sedan vet jag ingenting. Det är hemskt. Man säger att föräldraskapet är fantastiskt och utvecklande och det är också något jag kan sakna. Men det jobbiga med att sätta barn till världen är just det– att man utsätter dem för livet.
Gott och ont, svart och vitt och allt där emellan. John Locke ur serien "LOST", 2004.
Men vår existens denna lilla tid är å andra sidan en piss i havet. Den betyder ingenting i det stora hela. Det är hemskt. Planeten jorden bildades för 4,54 miljarder år sedan. Liv uppstod inom en miljard år därefter. Jag blir galen av att tänka så där. Det går inte att ta in. Men samtidigt är det också ganska skönt. Det ger mig lite perspektiv och förhoppningsvis blir jag mer ödmjuk. Jag tror att jag har upplevts aningen kaxig och uppkäftig. Jag har alltid haft lätt för att provocera. Men med min personlighet och det jag upplevde under några år är det inte konstigt att det blev så. Jag hade allt och hade inte varit med om några sorger överhuvudtaget. Livet var så lätt för mig. Jag vann och vann och vann och åter vann. Vad jag än gjorde. De senaste fem åren har det varit allt annat än lätt. Jag har haft sån tur under så många år men det vänder alltid. Tänk på det.
Men så här är det - den som låter och gapar mest är den som är osäkrast av alla. Den skriker efter uppmärksamhet och bekräftelse. Den som är tyst och eftertänksam vet var den står och har insett att det inte hjälper att gapa. Jag är tyst nu.
Men så här är det - den som låter och gapar mest är den som är osäkrast av alla. Den skriker efter uppmärksamhet och bekräftelse. Den som är tyst och eftertänksam vet var den står och har insett att det inte hjälper att gapa. Jag är tyst nu.
Konsten är allt
Vad som inte är hemskt utan bara vackert – är konsten. I alla dess former. Den sysselsätter mig och ger mig en mening. Jag förstår inte hur man kan nöja sig med att bara knega, äta och sova. Äta, sova, dö. Parmiddagar på helgerna. År ut och år in. Snurr efter snurr. Varv efter varv. Allting har ett slut. När mitt liv är slut vill jag ha gjort ett avtryck. Eller jag ska i alla fall ge det ett försök. Vi har bara ett liv. Vilka människor pratas det fortfarande om av de som levde för hundra eller två hundra år sedan? Ja, inte är det expediten, polisen eller den bestämmande sågverksoperatören på ett husföretag. Nej, det är konstnärerna, musikerna, tänkarna, filosoferna.
Konsten ger mig ett lugn och en medvetenhet som är ovärderlig. Det är meditativt och ger ro för själen. Samtidigt är det hjärngympa och väldigt utmattande. Känslan efter fem timmars tecknande och sedan en macka och en öl framför någon serie är oslagbar. David Lynch har faktiskt en stor del i att jag började måla för fem år sedan och framför allt började skriva för sju år sedan. Jag har växt upp i en idrottskultur och det närmaste jag kom konsten under min uppväxt var ett solomål i prästängshallen. Ingen vän, släkting, bekant eller någon annan i min närhet skrev, målade, tecknade eller gjorde film. Jag har fått upptäcka konsten själv och den har nog kommit smygande år efter år och till sist tagit min själ. Efter att ha sett Mulholland Drive och sedermera förstått den insåg jag att man kunde verkligen göra en film till ett konstverk. Jag såg sedan Twin Peaks om och om igen. Jag ville också. Jag började skriva på några historier.. Skrivandet tog mig sedermera in på måleriet. Sedan tre år är det bara teckning som gäller. Jag har prövat mig fram och kommer fortsätta göra det. Jag är rastlös och nyfiken. Men man bör hålla sig till EN sak och bara mala och mala.
Vad som inte är hemskt utan bara vackert – är konsten. I alla dess former. Den sysselsätter mig och ger mig en mening. Jag förstår inte hur man kan nöja sig med att bara knega, äta och sova. Äta, sova, dö. Parmiddagar på helgerna. År ut och år in. Snurr efter snurr. Varv efter varv. Allting har ett slut. När mitt liv är slut vill jag ha gjort ett avtryck. Eller jag ska i alla fall ge det ett försök. Vi har bara ett liv. Vilka människor pratas det fortfarande om av de som levde för hundra eller två hundra år sedan? Ja, inte är det expediten, polisen eller den bestämmande sågverksoperatören på ett husföretag. Nej, det är konstnärerna, musikerna, tänkarna, filosoferna.
Konsten ger mig ett lugn och en medvetenhet som är ovärderlig. Det är meditativt och ger ro för själen. Samtidigt är det hjärngympa och väldigt utmattande. Känslan efter fem timmars tecknande och sedan en macka och en öl framför någon serie är oslagbar. David Lynch har faktiskt en stor del i att jag började måla för fem år sedan och framför allt började skriva för sju år sedan. Jag har växt upp i en idrottskultur och det närmaste jag kom konsten under min uppväxt var ett solomål i prästängshallen. Ingen vän, släkting, bekant eller någon annan i min närhet skrev, målade, tecknade eller gjorde film. Jag har fått upptäcka konsten själv och den har nog kommit smygande år efter år och till sist tagit min själ. Efter att ha sett Mulholland Drive och sedermera förstått den insåg jag att man kunde verkligen göra en film till ett konstverk. Jag såg sedan Twin Peaks om och om igen. Jag ville också. Jag började skriva på några historier.. Skrivandet tog mig sedermera in på måleriet. Sedan tre år är det bara teckning som gäller. Jag har prövat mig fram och kommer fortsätta göra det. Jag är rastlös och nyfiken. Men man bör hålla sig till EN sak och bara mala och mala.
Premiären
Den 21:a maj var det så dags för premiären. 25 år senare. Jag har de senaste veckorna varvat ner med tecknandet. 4-5 timmar varje dag blev till slut för mycket. Men arbetet resulterade i ca 80 st OKEJ-teckningar. Vad det leder till har jag ingen aning om men det höll mig sysselsatt.
Den 21:a maj var det så dags för premiären. 25 år senare. Jag har de senaste veckorna varvat ner med tecknandet. 4-5 timmar varje dag blev till slut för mycket. Men arbetet resulterade i ca 80 st OKEJ-teckningar. Vad det leder till har jag ingen aning om men det höll mig sysselsatt.
Poängen är att jag hade verkligen lugnet inom mig när jag bänkade mig inför fyra timmar med Twin Peaks. Det är nästan nödvändigt när du ska en serie med så lågt berättartempo. Dessutom hade jag sett om både säsong 1 och 2 av Twin Peaks. Jag såg även ”Big Little Lies”. Kan rekommenderas. Jag var inne i seriesnurren. Jag älskar det där – att se 6-7 avsnitt på raken liggandes i soffa.
Då 13 år , nu 39 år. Anslaget rullar och jag är 13 år igen. Lika nyfiken, förväntansfull och lyrisk.
Intromusik från Twin Peaks 2017, musik av Angelo Badalementi.
Serien tar vid där den slutar. Laura och Cooper befinner sig i ”The black lodge”. Säsong 2 avslutas med att Laura säger att de kommer att ses igen om 25 år. Sen gör hon ett tecken och säger ”Meanwhile”. Det är tydligen ett tecken för ”var inte rädd” från hinduisk mytologi. Jag ska inte snurra in på detaljer men det går knappt att låta bli.
Laura Palmer "in the red room" back in 1992.
Det mest magiska var i slutet av avsnitt 2 när jag 25 år senare får se James Hurley kliva in på ”The Bang Bang Bar” och snegla bort mot bordet där Shelly Johnson och hennes väninnor sitter. Detta till Chromatics låt ”Shadow”. De är kvar i samma småstad. Något man lätt kan relatera till.
Barhäng på "The Bang Bang Bar" ur Twin Peaks, säsong 3, avsnitt 2.
Jag lämnade barndomen där runt 1991 samtidigt som Twin Peaks började sändas. Twin Peaks som fenomen är en passande metafor för att bli vuxen. Hemskt men samtidigt väldigt vackert. Livet är ett mysterium och ingenting är mer mystiskt kring skogarna i Twin Peaks. Det är så mycket vi aldrig kommer att förstå. Men det finns också så mycket vackert.
25 År senare frågar jag mig: vad är väl fotboll mot riktig konst? Enligt mig är det klasskillnad på Christiano Ronaldo och David Lynch.